Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dem, väl inpackade och försigtigt körda? Jag menar
Svensson fick förmaningar nog härom; jag tror ni följde honom
en half timmes väg, för att predika öfver den texten .. . och
blir det ej något annat hinder för resan så . ..»
»Nej, herr baron, jag vill ej, i någon händelse, bevista
ett bröllop. Det väcker hos mig endast erinran om min
egen snara förmälning med grafven, min enda brud.»
-»Det är för ledsamt, att herr Waldenberg alltid
kommer in på detta kapitel», sade Lindorm; -»sådant är icke
nyttigt.»
»Herr baron, jag hör bjellror», ropade Waldenberg och
sprang hastigt upp, glömmande alla plågor. Han stod vid
fönstret, som låg åt uppkörsvägen från viken. »De komma»,
tilläde han i djupt upprörd ton. Lindorm kastade en blick
af deltagande på de vanstälda dragen i Waldenbergs ansigte
och flög sedan ned på gården att mottaga sina gäster.
Ack, det tråkiga ceremonielet! Lindorms själ flög till
den sista släden; men hans kroppsliga varelse måste stanna
vid den första, till dess han, med någon svårighet, hunnit
upplösa alla de nära nog gordiska knutarne på den nya
vargskinnsfällen, och derefter, under bugningar och artiga
ord, fått fru Hermer ur släden. Men dermed var det ej
nog. Nu gälde det att bjuda armen och med högtidlig
långsamhet träda uppför trapporna och in i försalen. Men längre
kunde intet menskligt tålamod sträcka sig, och Hermer, som
gissade, att det snart var uttömdt, sade godlynt: »Se så,
nu är värdskapet uppfyldt. Tag hit min gemål; jag skall
nog draga försorg om resten.»
Lindorm smålog förbindligt och flög med en fjerdedels
bugning åter ut på gården, der Arthur, för den kära
vänskapens skull, med tjenstfärdig långsamhet hjelpt Georgina
att stöka med askar och korgar och allt hvad onödigt var.
»Nu är det min tur», ropade Lindorm triumferande
och lade Georginas arm i sin.
»Tag väl vara på hela toalett-attiraljen, löjtnant Arthur»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
