Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Der sutto de nu, men denna måltid kryddades ej af
samma frid och lycksalighet som aftonens. När var väl något
fullkomligt? En mängd små uppmärksambeter, dem
Georgina visade Waldenberg och hvilka blefvo så dyrbara, då de
kommo från henne% lifvade hans hjerta med känslor liknande
dem, han erfor under de försvunna dagarne på Rosendal.
Lindorm åter kände detta på helt annat sätt. I)et syntes
honom som Georgina nästan glömde, att han fans till, och
en osalig oro bemägtigade sig hela hans väsende, då han
såg huru hon blandade vin i vattnet åt honom och med ett
leende, som syntes honom allt för hänförande sade: »Drick
nu, bäste herr Waldenberg! Det är alldeles så som ni plägar
vilja ha det hemma hos oss...» Och Waldenberg tog glaset
och såg henne i ögat med ett uttryck af hängifvenhet, men
hans läppar framstammade endast ett: »Tack!»
Lindorms blod brände som eld: det var första gången
han såg Waldenberg och Georgina till samman, och om ett
sådant eget förhållande hade han aldrig haft aning. Med
en hos honom ovanlig otålighet ropade han åt jungfru Wings
att sätta fram deserten.
»Deserten, herr baron?» svarade jungfru Wings och
såg sig förvånad omkring. Hon stod vid ett sidobord och
skar sönder fogel. »Steken skall väl efter gammalt bruk gå
förut, eller befaller herr baron, att det skall vara tvärtom,
så kan det också ske.»
Lindorm bet sig i läppen. »Nej», sade han, -»jag visste
icke, att det fans någon stek! > Han for med serveten öfver
den glödande pannan. Endast Hermer fattade den
sinnesoro, hvilken lemnade baronen till pris åt samma plåga, som
Waldenberg nyss utstått, blott med den skilnad, att den var
mycket våldsammare. Snart uppsteg sällskapet från bordet
Waldenberg, som kände sin ställning och anade, att
baronen ansåg honom öfverflödig, begaf sig genast till sina
rum, der han tog sin tillflykt till det enda, som upprätthöll
och styrkte honom, bönen och hoppet, att det mål, h varefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
