Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brista. Hon nedföll på knä vid sängen, glömde Lindorm och
allt, utom den sjuke, och lutade sitt hufvud mot den arm,
hvilken låg magtlös utsträckt. Hennes tårar föllo varmt,
osedda af de andra, men anade af Lindorm.
Vid det enda klagande »ack!», som undföll hennes
läppar, spratt Waldenberg till och uppslog ögonen. Hvilket
uttryck i dessa ögon, då de hvilade på henne och då han såg
hennes djupa smärta! Några afbrutna ljud smögo sig öfver
hans läppar. Georgina lutade sig ned till honom, men
hennes öra kunde icke uppfatta dem. Han skakade sorgset på
hufvudet, men af ögats vältaliga språk förstod hon hvad han
ville säga. Hermer ämnade nu upplyfta Georgina, men i
Waldenbergs blick låg någonting så innerligt bedjande, att
hån drog sig till baka. Lindorms rörelse var lika djup som
sann, hans medlidande med Waldenberg gränslöst och hans
hjerta var för ädelt att, oaktadt dess olyckliga böjelse för
svartsjuka, erfara den minsta känsla af afund öfver den
oför-stälda smärta, Georgina tillkännagaf. Så förflöto några
långsamma minuter.
»Detta kan omöjligt gå an!» hviskade fru Hermer till
sin man. »Den der sinnesrörelsen kan vara honom mera
skadlig än något annat. Jag måste gå fram och tala med
honom ...» Hon nalkades sängen och sade med sin milda
röst: »Georgina skall lemna er på en liten stund. Hon
uthärdar icke längre att se er lida.» Waldenbergs hand,
hvilken sökt och funnit Georginas, släppte den sakta ... en
halfqväfd suck var det enda, som hördes från hans läppar.
»Kära barn», hviskade fru Hermer till sin dotter, »var
icke så vek. Du förvärrar hans lidande.»
»Ack, nej, mamma, det gör jag icke!» svarade hon
sakta. »O, jag vet, att det blott var ...» hon rodnade djupt,
och endast Waldenbergs öra’ uppfattade de efterföljande
orden. Då hon uppreste sig och hennes ögon åter mötte hans,
strålade en förklarad glans i dem. En flyktig rodnad
färgade ett ögonblick hans kinder . .. läpparne logoe ett fridfullt,
saligt leende. • Hon satte sig vid hans säng. Åter förgingo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
