Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nej, icke så vida baron ej ger henne någon anledning
dertill genom mulna blickar och stickande ord. Var som
förr, så upphör hon att både sucka och gråta, ty så pass
förstår jag, att tårarne de två sista månaderna flutit ur
annan källa än den första.»
»Måtte du ha rätt, Willy!» sade baronen allvarsacmt.
Och de gingo uppåt huset och in i salongen, der Georgina
befann sig ensam. En mötk rodnad höljde hennes kinder,
då Lindorm så oväntadt stod framför henne.
»Ack, Gustaf», utbrast hon, »vi trodde nästan, att du
lemnat Engelviken... så sällsynta ha dina besök blifvit på
Rosendal.»
»Jag har velat dröja till dess jag kunde hoppas att åter
vara välkommen!» svarade han hjertligt och nedlade sitt byte
för hennes fötter.
»Tack, gode Gustaf!» yttrade hon med det älskliga
småleende, som var omöjligt att motstå. »Men huru har du
kunnat förmoda, att du någonsin varit mindre välkommen?»
»Jo, det har jag både förmodat och sett mig öfvertygad
om. Men jag har tillika lefvat i den vissa och derför
lyck-saliga öfvertygelsen, att, sedan tiden uttagit sin gärd, skulle
min lefnads sköna stjerna, hvilken en mörk skugga
afund-sjukt omtöcknat, åter börja stråla i ny glans, och jag har
nu kommit för att se om ditt hulda anlete skulle bekräfta
detta hopp.»
»Nåväl, Gustaf», sade hon och lyfte blygt sitt öga upp
till honom, »hvad läser du der?»
»Ack, jag läser der hvad jag så länge önskat och bedt
om: tröst för de långa, ensamma timmar, jag tillbragt skild
från dig, endast sysselsatt att omskapa och forsköna
Engelviken. Och huru har jag icke längtat efter den stund,
då jag åter i din blick skulle få se detta uttryck, hvilket
mer än ord förvissar mig om, att du ser mig gerna ... och
att de mörka dagarne äro flydda!»
Georgina bortvände sitt hufvud, emedan Gustafs blickar
sökte och funno troligen mera än hon ville låta honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
