Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en betydlig egenkärlek, hoppades, oaktadt hennes tystnad
och likgiltighet, hvilken senare han betviflade, att han gjort
ett gynsamt intryck på sin unga värdinna. Hvad honom
sjelf beträffade, var för honom att se och älska en
tjusande qvinna ett och det samma.....
Dagen förflöt icke så angenämt, som den kunnat göra
om det ej funnits något spändt i hela förhållandet. Detta
framlyste visserligen icke klart. . . tvärt om: alla bemödade
sig att ej känna det, men det fans dock, och man var icke
så rent hjertligt förnöjd som man önskade vara. Kapten
Kornellis sätt förblef det samma: han Q äskade oupphörligt
omkring den unga friherrinnan, och hon förblef kall och
likgiltig, höflig, men icke det ringaste intresserad. Hade dock
den arma Georgina kunnat ana, hvilken ny, besynnerlig
skepnad hennes makes gamla misstänksamhet och svartsjuka nu
antagit, skulle hon säkert hafva gjort våld på sig och,
oaktadt den verkliga motvilja Kornelli ingaf henne, försökt att
vara vänlig och artig mot honom. Detta kunde dock så
mycket mindre falla Georgina in som det icke allenast hade
varit en uppmuntran åt honom, utan äfven i hennes tanke
lemnat Lindorm den första naturliga anledningen att betvifla
hennes hjertas renhet. Georgina fattade icke, hon kunde
icke fatta hyad som föregick i hans själ, utan hon trodde
helt oskyldigt och gladt, att hon med hvarje ögonblick allt
mera öfvertygade honom, att denne främling för henne var
den mest likgiltige af alla Guds skapade varelser och tåld
endast, emedan han var hennes makes gäst.....
Det led till aftonen. Sällskapet från Engelviken reste
hem, och de främmande herrarne prisade mycket Hermers
och hans frus gästfrihet och den angenämt tillbragta dagen.
Lindorm var muntrare än han någonsin varit. Hans flöjt,
liksom Georginas gitarr, hade blifvit medtagna. Hon sjöng
och spelade, han blåste och lemnade sedan flöjten till
Kornelli, att han måtte ackompanjera henne. Detta blef
dock helt kort. Georgina förmådde icke mera, och nu tog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
