Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tinget var nu utlyst och första rättegångsdagen för handen.
Lindorm hade ett mål att bevaka och måste resa dit.
Kornelli ville nödvändigt följa med, men detta afstyrkte baronen
på det ifrigaste såsom en resa, hviken icke kunde blifva
annat än högst tråkig för hans gäst. Kornelli måste
slutligen af höflighet gifva efter och blifva hemma. Men
Georgina, som förusett allt detta, hade, sin man ovetande, bjudit
sin mor och lille Axel till Engelviken. Och just som
Lindorm ärnade sätta sig, i vagnen, steg hans svärmoder upp
på bryggan. Han gissade lätt förhållandet, kastade en vänlig,
leende blick på sin hustru och skyndade ned till stranden,
att mottaga fru Hermer.
»Jag ålägger dig, att roa damerna, Kornelli!» ropade
Lindorm, kysste sin svärmors hand och sin hustrus läppar,
kastade sig i vagnen och rullade af. Hans lynne var godt,
sinnet lättadt och han hade efter en veckas fruktlösa
iakttagelser redan kommit så långt, att han sjelf började finna
sin plan litet narraktig. Men sedan han en gång förmått
Kornelli att stanna qvar, måste saken hafva sin gång. Han
fann sig fullt öfvertygad om att allt sammans omöjligen
kunde slutas annat än väl. Under vägen erinrade han sig
Brants afhandling om vattendropparne, deras förening och
upplösning och kände sig helt*lätt om hjertat vid tanken på,
att om några veckor skulle Kornelli lemna dem, för att åter
förenas med andra droppar.
Han beslöt att med nästa post skrifva till sin vän Brant
och lugna alla dennes farhågor derigenom att han omnämde
huru nådigt den eviga kärleken vändt allt till rätta och låtit
honom i tid inse sin förvillelse. Kornelli var honom endast
en kär gäst.,. och så vidare. Det kände Lindorm nu: han
hade återkommit till sansning. Men i sin stora sjelfviskhet
tackade han Gud, att han, efter egen plan, styrt sin julle i
säker hamn, glömmande, att Kornelli må hända skulle bestå
mången kamp, innan äfven han nådde hamnen. Och om
han aldrig hunne den, om han aldrig finge kasta ankar på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
