- Project Runeberg -  Kyrkoinvigningen i Hammarby. Roman /
30

(1883) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Skola alltid ljusa skyar framblänka mellan de mörka? . . .
Hvarföre frågar ungdomen ofta så. .. tids nog kommer
svaret.

»Menniskan», säger Jean Paul på sitt fantastiska språk,
»ser upprörd ned i den djupa tiden, der hennes lefnads spole,
ännu nästan bar, utan någon tråd löper omkring, ty dess
början gränsar närmare till midten än dess ända, och vårt
lifs ut- och inskeppningskust hänger ned i det dunkla
hafvet.»

Alfhild lutade sitt hufvud mot handen. Från
klocktornet ljödo i högtidlig stillhet de första tonerna af
aftonringningen, men icke ensamma; de afvexlade med genljudet från
ett buller, liknande skramlet af hjul. Hon höjde åter sitt
hufvud några tum och lyssnade. Allt tydligare blefvo ljuden.
Åkdonet kom allt närmare, men ändå hördes med förunderlig
klarhet klockans entoniga klang.

»Det är, ja, helt säkert är det vår gäst. . .» Alfhilds
hjerta slog en smula oroligt. Hon hade så mycket väntat
den gästen, men huru bäfvade hon ej tillika för farbror
Sebastians mulna lynne! Nu var likväl ej tid att reflektera.
Lätt som en ande tillslöt hon dörren och flög nedåt trappan
till sin fars rum. Prosten hade redan hört samma ljud
och beredde sig, under ett hastigt utbyte mellan nattrocken
och den svarta embetsbrodern, att gå ut och fryntligt
mottaga den person, som grefven rekommenderat till hans
synnerliga omvårdnad.

När far och dotter kommo ned på förstugubron, hördes
emellertid ingenting vidare, och intet åkdon syntes till. De
blickade till höger och venst er och derefter med en viss
undran på hvar andra... men allt var tyst.

»Vi måste ha hört orätt 1» yttrade prosten, men såg
ännu spejande utåt landsvägen.

»Nej, visst icke, pappa!» svarade Alfhild. »Ganska
säkert körde det. Jag hörde hästen frusta.»

»Din lilla toka, du finner väl, att det ändå måtte varit
ett misstag, då ingen resande synes till!» anmärkte fadern.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:53:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efckih/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free