Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en evig vakt! Fören en vänlig helsning till min ungdoms
älskade dalar, mitt hemlands härliga, jettelika fjellar . .
Huru gerna, , om det vore som fordom, tågade jag med er,
men min väg går ej nu uppåt, nej, kanske ned, ned i det
mörka djupet! Jag ser den ej klart.»
Blek, öfvergjuten af nattens dagg, stod Leiler och stödde
sin arm mot berggrottans barrier. Månens strålar upplyste
nu fullt hans gestalt, och den, som i denna stund sett honom,
skulle erkänt, att en mera fulländad manlig skönhet icke
ofta anträffas.
Emellertid insveptes himlen och hela nejden i massor
af moln. Månen drog omsorgsfullt till sammans sin veckiga
töckenslöja och gömde sig afundsjukt för hvarje öga. Äfven
stjernoma försvunno för den jordiska synen, och helt dyster
utslog natten sina vingar öfver landskapet. En blixt
flammade till, åtföljd af starka uthållande åskknallar. Ännu
qvarstod Leiler, men de strömmar af regn, som snart
öfver-sköljde berghällen, erinrade honom, att han i grottan kunde
söka ett skydd tilldess ovädret upphört. Han inträdde och
satte sig på en träbänk, ett slags soffa, hvilken gick rundt
omkring väggarne.
Med hemlig magt vändes nu hans sinne från det höga
skådespel, han nyligen lemnat, till prestgården, till Alfhild.
Hvad skulle de tro om hans långa uteblifvande, hvart
föreställa sig att han tagit vägen, då han icke fans på sitt rum,
icke i trädgården och icke vid kyrkobyggnaden? Han såg
Alfhild oroligt sökande. Han såg den ångest, som plågade
henne när ovädret tilltog, natten inträdde och han icke
hördes af. Han beslöt, ehuru svårt det var att nu komma
uppför den slippriga klippväggen, att likväl, i trots af regn
och storm, återvända hem, och redan uppreste han sig för
att utföra sitt beslut, då hastiga steg närmade sig på
obetydligt afstånd.
Leiler var icke den man, som gerna lät bringa sig i
förlägenhet genom oförutsedda händelser. Det oaktadt kände
han nu sin kind brinna vid tanken att här blifva upptäckt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
