Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olyckliga, vore det möjligt, att jag icke bedrager mig, då
darra! Kärleken, som nu gör mig till en eländig stackare,
skulle, i fall den iklädde sig hämdens skepnad, göra mig till
man, nej, jag vet det ... icke till en man, till en djefvul
skulle den förvandla mig.»
Han strök med handen öfver den i ångestsvett badande
pannan. Derefter fortfor han i sitt sjelfmarterande. »När
jag nyss mötte henne före ovädrets utbrott, kom hon icke
då härifrån? Hon var så varm och sade mig, att hon
nästan sprungit för att icke saknas vid mattimmen ...
Värmen kunde äfven härleda sig från andra orsaker.. Nej, nej,
det måste icke vara så! Jag är ett spökrädt odjur, hvilket
ser gastar på ljusa dagen. Hon är ren, ja, Telma är ren
som Guds egen tanke. Men det lyster mig ändå att se
hvad den här innehåller.»
Grefve Albano tillslöt nu försigtigt den i berget
noggrant inpassade dörren. Derefter trefvade han i sin ficka
och fann nyckeln till ett litet skåp, insatt mellan tvenne
remnor. Det upplåstes, och han framtog en lampa jemte
elddon. Snart flämtade en] blek matt låga. inom den lilla
kupan. Albano satte lampan på stenbordet vid ena väggen
och tog sjelf, med väskan i handen, plats på bänken der
bredvid.
Anblicken af det hela egde något romantiskt. Den
kalla grottan, med sina mörka, fuktiga väggar, bildade af
lossnade stenstycken och trädstammar, den murkna bänken,
bordet, lampan och den bleke, vanstälde ynglingen, om
hvars hufvud ett rödgult hår ringlade sig, allt bar en
fantastisk prägel. Och Albano sjelf, då han med darrande
händer, men slukande ögon, ur arkitektens resväska
uppdrog planritningar, pappersbundtar, bref samt ett par små
fodraler af rödt marokin, såg rigtigt gastlik ut. Hans
blod-sprängda ögon stirrade på hvarje nytt föremål, och då
väskan slutligen var tom och alla sakerna upplagda på bordet,
återspeglade det leende, som förvred hans läppar, ett slags
fånig förtjusning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
