Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tade- var i antågande, och då arkitekten uppsköt de lätt
tillslutna förstugudörrarne, trädde Alfhild sjelf, med ljuset i
handen, emot honom.
»Gud, herr Leiler, hvar har ni då varit? Ni har
nästan skrämt i hjel oss!» Alfhild var blek som en
månstråle.
»Förlåt mig», bad han sakta, »jag har svärmat ute
på sjön. Se, Alfhild» (efter fyra månaders daglig
samman-varo uteslöt han stundom mamsell-titeln), »då jag litet
före solnedgången kom hem, trött efter dagens mödor och
längtande efter den läskande dryck, som smakar mig så
väl, när jag får mottaga den af er hand, då satte jag
mig här ute på torfbänken och väntade troget och tåligt
en lång, mycket lång och tråkig stund, men — den
väntade kom icke. Oron vaknade då i min själ: jag
måste bort. Jag lossade båten och rodde ut. Det var så
svalt, så lugnt och stilla. En vacker bild dansade på
hvarje liten våg till mitt möte. . . . Men jag nådde den
ty värr ej.»
Ett lätt purpursken flammade öfver den unga flickans
kinder. Hon sänkte ögonlocken med den fina silkesfransen.
Leiler betraktade henne i stum beundran.
»Om ni för min försumlighets skull farit illa under
nattfärden», återtog Alfhild med sjelfbeherskning och gjorde
en inbjudande rörelse till salsdörren, »så är det ej mer än
billigt att jag söker godtgöra det. Jag har en liten
aftonmåltid i ordning åt herr Leiler.»
Arkitekten följde henne in. Alfhild tände ljusen, och
nu varseblef han till icke obetydlig tillfredsställelse ett
hörnbord dukadt nere vid den trefliga spisel vrån. Allt var så
prydligt och behagligt ordnadt. Hans älsklingsrätter stodo
der liksom på parad, hans älsklingsblommor funnos i de blå-
-hvita porslinsvaserna, och den dryck han af alla mest vär- ^
derade, nemligen det gamla äkta ölet, till hvilket Alfhild
ännu allt jemt, liksom första aftonen, blandade sockret, fräste
i den blankskurade enekannan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
