Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och elektriserade honom. Ett ögonblick var han nära att
gifva efter för de brusande vågor, som ville draga honom
med sig, men en blick i hennes förtroendefulla ögon, som
strålade mot honom, återgaf hans upprörda själ kraft att
beherska stundens svaghet... »God natt, Alfhild! Ljufva,
ljufva Alfhild, bed, att en af edra goda englar i himlen får
vaka hos mig!»
Han fattade ljuset och försvann skyndsamt uppför trappan
till den mörka vinden.
Genombäfvad af hemlighetsfulla och högtidliga aningar,
inträdde Alfhild i sin kammare. Det föreföll henne som
hon genomlefvat mera denna afton än under hela sitt öfriga
lif. Men emedan det var henne omöjligt att reda dessa
på en gång plågsamma och lycksaliga intryck, lade hon
öfverlåtande dess utveckling i dens händer, till hvilken hon
* nu bad både för sig sjelf och för honom, hvilken hon kände
evigt skulle blifva målet för hennes hjertas varmaste känslor.
Alla de mörka ord som Leiler talat, försvunno snart ur
hennes minne, och det var blott de ljusa, som höllo Alfhild
sällskap i hennes leende drömmar, kanske icke alldeles
nya, ty nog‘ hade hon haft en aning förut. Men aldrig
hade hon så som denna afton läst i den farlige
mannens själ.
Emellertid hade arkitekten inträdt i sitt rum, men någon
himlens engel hade icke gjort honom sällskap dit. Detta
syntes af hans oroliga vandring upp och ned och på de
djupa vecken vid ögonvrån, hvilka starkare än vanligt dragit
sig till samman, ett tecken till att tankames spänning allt
våldsammare angrep själen.
Han satte sig slutligen till skrifbordet.
»Då jag i alla fall ej så snart kan sofva, vill jag än
en gång genomläsa och sedan besvara Blums bref!» tänkte
han och grep efter väskan, hvilken han till sin outsägliga
bestörtning fann vara borta. Bleknande höll han handen
på den tomma platsen. »Tappad!» mumlade han. »Kanske
i vattnet — kanske hos grefVe Albano?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
