Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Kors, bror Sebastian, hvad kommer åt dig! Kan
ditt onaturliga hat till nuvarande huset, som aldrig gjort
oss annat än godt, gå ända derhän, att du i din blinda
hämdlust hånar deras olycka, hånar mensklighetens heligaste
känslor, föräldrars sorg vickett barns sjuksäng? Du är verkligen
ogudaktig, Sebastian», tilläde prosten i allvarlig ton, »först att
hysa dessa tankar och sedan att uttala dem i närvaro af ett
barn, som icke fattar dina galna fördomar, hvilka dessutom
för ingen del rättfärdiga bitterheten i dina utfall.»
»Nej, det förstås, men det är icke okristligt och
syndigt, då en ’så kallad ädling’, i skydd af sin rang, sitt namn
och sitt anseende begår.. . Nå, jag säger ingenting mer.
Jag är endast en gammal narr.»
»Långt derifrån!» sade prosten kallt. * »Men erinra
dig en gång, att den tid, hvarom du ännu drömmer, länge
sedan är förbi! Låt du äfven minnets skuggor dö bort.»
Farbror Sebastian svarade icke; han hade knackat ur
pipan, bortlagt den och med händerna på ryggen börjat sin
vanliga vandring mellan soffan och spiseln. Ett knarrande
»hm! hm!» var nu det enda ljud, som gick öfver hans läppar,
och det såg ut som gubben sjelf tycktes begrunda huru
han, som vanligen icke öfverflödade med ord i oträngda
mål, nu låtit så hänföra sig af det gamla, aldrig slocknande
hatet. Troligen kände han ett slags blygsel häröfver,
hvilken stegrades genom den känsla af ovilja, han erfor mot
prosten, som tydligen gynnade adeln samt både uti enskilda
och politiska åsigter skilde sig från dem, som gubben Örnros
alltid hyllat.
Den gamle hedersmannen kände sig i detta ögonblick
mera än någonsin ensam med »minnets skuggor», såsom
prosten kallat dem, och derför tyckte han det vara bäst att
i deras sällskap återvända till sin ensliga kammare.
»Låt bära ner maten, min dufva», sade han helt ned^
stämd till Alfhild, »jag blir der nere i afton!»
»Ah, snälla farbror», Alfhild tordes ej i något annat
än blotta tonen inlägga sitt deltagande — »blif qvar här
Kyrkoinvigningen I. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
