Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppe! Nu går matbud efter arkitekten; han, som är så
språksam och artig, skall muntra farbror.»
»Nej, barn, i afton gör mig intet annat godt än att
få vara ensam .. God natt. . jag går till hvila, gifve gud,
snart till den sista!» ’
Den gamle tillslöt dörren, men Alfhild stack ut sitt
hufvud och hviskade: »Så fort vi ätit, kommer jag in till
farbror, lita på det!»
»Hvad kom åt gubben i afton?» frågade prosten litet
sträft. »Har här förefallit något under min frånvaro, som
väckt erinringar om de gamla sagorna, dem han aldrig får
ur hufvudet?»
»Nej p^ppa, jag vet ej något, men det har förefallit
mig som han varit litet underlig allt sedan vi fingo
underrättelse om grefve Albanos insjuknande. Men, kära pappa,
farbror Sebastian är gammal och har öfverlefvat så många
svåra tider, att man måste hafva litet fördragsamhet med
honom.»
»Fördragsamhet?» mumlade prosten. »Har jag nu ej
haft fördragsamhet i mera än tjugu år, så vet jag ingen
råd. Men det förstår du ej, min flicka! Uppträd derför
aldrig som medlarinna i någon fråga, der din far redan gifvit
sin röst. Ni, qvinnor, ären icke (lägg det på minnet)...»
Men hvad qvinnorna icke voro, derom fick Alfhild ingen
kunskap, ty Leiler inträdde i det samma, och ämnet blef ej
vidare upptaget. Detta var dock något, som föga intresserade
Alfhild. Hon hade nog att tänka på ändå. Och icke minst
undrade hon äfven om arkitekten glömt deras samspråk vid
den lilla extra supén. Det hade sett så ut.
Förhållandet mellan värden och gästen tycktes ännu
vara det allra bästa, särdeles som Leiler innehade konsten
att visa sig såsom en interesserad åhörare.
»Ursäkta, min käre herr Leiler, att aftonmåltiden dröjt.
Jag kom sent hem. Men den grefliga familjen ville i sitt
stora betryck knappt släppa mig.»
»Det kan man icke förtänka den!» anmärkte arkitekten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
