Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningar på brudens dröjsmål, blandade med vresiga
häntyd-ningar på grottan, dem ingen kunde tyda.
Men medan händelserna på slottet gingo sin mörka,
enformiga gång, fingo de till en början ett mera solblidt och
trefligt utseende på prestgården.
Leilers innerliga förhållande till Alfhild tycktes nu allt
mera träda i dagen, och hennes blyga blick, hennes älskliga
uppmärksamhet mot honom talade icke otydligt om återsvar.
Med verklig faderlig fröjd väntade prosten Frenkman
den annalkande stunden, då arkitekten (den kärblifne vännen)
skulle för honom yppa sina känslor och begära han dotters
hand. Att Leiler ännu icke i påtagliga ord tolkat dem
för Alfhild var klart, och prosten höll honom räkning för den
fina grannlagenhet, hvarmed han naturligtvis först ville
förvissa sig om det faderliga gillandet.
Emellertid, då den ena dagen förflöt efter den andra
utan att medföra något resultat, och Frenkman likväl genom
ett allt mera huldrikt och öppet uppförande tyckte sig
tydligt nog hafva tillkännagifvit sina tänkesätt, kände han en
viss obestämd oro, men kunde ty värr ej göra annat än
af-vakta tiden och låta saken hafva sin gång.
En afton, i sista dagarne af september, satt familjen på
prestgården omkring den vänliga brasan och språkade med
all den hjertliga förtrolighet, som utmärker ett närmare
samband. Till och med gubben Örnros var i afton rigtigt blid.
Den paniska skräck, han i början fattat mot arkitekten, hade
dennes vänliga och aktningsfulla väsende helt och hållet
förskingrat, och långt ifrån att nu mera anse honom som en
varelse, den der skulle rättfärdiga de mörka, olycksfulla
aningar, som föregingo honom, ljusnade det, hvad främlingen
beträffade, till full dag i den gamle mannens sinne, och med
välvillig blick betraktade han de båda unga, hvilka sutto
helt nära till samman på ena sidan af spiseln.
Medan Alfhilds fingrar flitigt stickade på en
långhalsduk åt farbror Sebastian, och denne sjelf, för att undvika
elden, dragit sig allt längre till prostens sida, lutade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
