Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
takt ger namn af ’imponerande’, kommer att på ett
förfärligt sätt imponera på vår lilla Telma, ty oss emellan,
mina damer, det är rysligt och skrämmer henne kanhända
så, att hon förlorar modet vid första underhandlingen.»
»Deruti måste du lyckligtvis hafva orätt, min vän!»
inföll grefvinnan. »Om så varit, hade hon väl icke förblifvit
der inne en hel timme, och det är ännu längre tid sedan hon
gick in. Jag tror, min syster, att vi kunna hoppas det
bästa, och doktorn säger, att om Albano blott är lugn, så blir han
fullkomligt frisk äfven från den sinnessjukdom, hvilken nu i
alla fall återkommer högst sällan.»
»Måtte du vara en god profetissa!» sade grefven, men
en misstrogen skakning på hufvudet bevittnade, att hans tro
var klen. »Det lif», återtog han efter ett kort uppehåll,
»som vi nu några månader bortåt fört, är likt ett långsamt
dödande gift, hvilket tär min kraft i förtid och förtager håg
och nerv för allt deltagande både i det politiska och sociala
lifvet. Huslig sorg fördystrar mitt lynne, och sitta icke
vi tre här alldeles lika monument på våra egna grafvar:
det fattas blott, att vi flyttas ned i familjkoret.»
»Hvilken liknelse!» hviskade friherrinnan Rawenstein
med darrande röst och tryckte sig bättre in uti
divanshörnet. Emellertid tjöt stormen allt vildare der ute, ett skarpt
vinddrag uppslog dörren till försalen, men ingen syntes
hågad att stänga den, och dess sakta gnisslande ökade de
närvarandes hemska sinnesstämning.
»Hvilket väder! Man kan just bli ängslig, äfven om
man ej hade anledning dertill förut!» yttrade grefvinnan för
att säga något. »Jag kan undra huru vi hafva det nästa
år vid denna tid!»
Intet svar hördes från menskliga läppar, men från
musikrummet klingade ett för de upprörda sinnena underbart,
ehuru ganska naturligt ljud: en sträng på pianot sprang
sönder.
»Låt oss företaga något!» sade grefven, hvars manliga
sjelfbeherskning vaknade vid det sakta bäfvande »ah», som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
