Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han närmade sig Leiler flera gånger, men drog sig åter
hastigt till baka.
Nu öppnade tjenstflickan dörren med förfrågan hvart
herrns saker skulle bäras.
»Till blå hörnrummet. . låt elda der!» svarade Leiler
hastigt.
»Du behöfver något varmt!» yttrade den unga frun, i
det hon med möda reste sig och nedlade sitt åter inslumrade
barn på en liten i soffhörnet tillredcj bädd.
»Besvära dig för all del icke; jag behöfver ingenting!»
Leiler steg äfven upp och bjöd henne åter stolen med den
medfödda artighet han aldrig underlät i småsaker.
»Tillåt ändå, att jag aflägsnar mig på en stund!» bad
hon, kämpande med sin fortfarande rörelse. »Den lille slumrar
bäst i sin vagga... jag måste lägga honom der!» Leiler
såg huru det förhöll sig och försökte icke vidare att
qvar-hålla henne. Hon tog den lilla bädden på sina armar. Blum
öppnade sängkammardörren, och de begge männen blefvo
ensamme.
Efter några ögonblicks tystnad sade arkitekten, synbart
kämpande med sin stolthet: »Blum, har jag icke mera
någon del i ditt hjerta?» Än en gång utsträckte han
handen åt den mörke vandraren.
»Kan du se denna syn och förblifva orörd», svarade
Blum, »då har du ej mera någon del hvarken i mitt hjerta
eller i min aktning. Kan du se denna högsinnade förorättade
qvinna i sina dubbla qval af öfvergifven maka och snart
barnlös mor, denna späda varelse, din son, med sitt lilla
blå-bleka, uttvinade ansigte, der döden redan tryckt sin läsliga
pregel, kan du se allt detta och icke känna hvad din pligt
i denna stund fordrar af <jig> just i denna stund, så
lämplig till ånger och försoning, då, Leiler, har jag ingenting
mera att säga! Du är då sjunken nästan under alla
mensk-liga känslor.»
»Jag är icke», svarade arkitekten, »sjunken under alla
menskliga känslor. Jag känner tvärt om den mägtigaste i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
