Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
voro vanda att lyda. Vi kunde visserligen sedan hafva brutit
de löften, som vi ej sjelfva uttalat, men...» Här gjorde
Leiler ett kort uppehåll: han var icke nog barbarisk att rent
ut säga henne det hon ty värr anade. Efter några ögonblicks
pinligt q val för Maria återtog han: »Ett obild t öde ville icke
tillåta, att vi lärde att älska hvar andra, och jag tror, att
denna brist på gemensam böjelse förnämligast härrörde
derutaf, att våra faders beslut var ett ingripande i våra
egna framtida rättigheter. Tror du ej äfven så, Maria?»
Den unga frun kände blodet strömma till kinderna och
tåren med ohämmad magt smyga till kanten af det sänkta
ögonlocket, men hon tryckte sönder den, och rodnaden gaf
snart rum för en märklig blekhet, då Leiler tilläde:
»Jag eger ingen rättighet att fordra en varmare känsla,
då jag ingen sådan sjelf har att bjuda.»
Nu reste hon sig upp. Uttrycket i hennes drag blef
kall stolthet, mycket kallare än hans ord förtjente, ty i dem
låg åtminstone en redlig öppenhet. Men hennes ton och
blick närmade sig sjelfva fryspunkten, då hon föraktfullt
svarade: »Hvad är det nödigt upprepa det vi båda så väl
känna ? »
»Jo, Maria, vi äro skyldiga hvar andra att uttala i ord
det förhållande, som hittills blott utgjort en förmodan eller
aning. Vi veta alltså nu, att vi icke älska hvar andra för
närvarande, men vi veta ej om det alltid skall förblifva så.
Möjligtvis kunna våra känslor förändras. Och då vi en
gång inträdt i äktenskapet, är det, som jag tror och känner
mig förvissad om, vår pligt att söka, så vidt vi förmå, jemna
vägen och så litet som möjligt erinra oss denna stund, hvilken
alltid, ehuru nödvändig, måste blifva ett smärtande minne
för oss begge. Låtom oss af hela vår själ bedja Gud, att
denna kärlek, som hitintills flytt oss, måtte komma!»
»Gode Rudolf», svarade Maria, nu på långt när icke
kyligt, »vi ega ju så mycken aktning för oss sjelfva och
hvar andra, att vi väl skola bemöda oss att göra vår
samman-lefnad så Utet bitter som möjligt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
