Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sjuttonde kapitlet.
En hustrus bekännelse,
»Rudolf!
Ännu darra i mitt halfbrustna hjerta några toner, hvilka
aldrig funnit återsvar, men som likväl icke kunna dö, ty de
voro en gåfva af den store tonsättaren, hvilken med sjelfva
hjertat gaf oss ett der gömdt, hemligt strängaspel, på det
vi skulle lära oss något af den omätliga skala, i hvilken
hvarje not heter evig kärlek. Men, Rudolf, ehuru toner der
inne ännu sakta klinga, frambringa de ej mera någon
harmoni. Strängarne hafva länge sedan brustit, en och en i
sender, och det är blott den sistas förvandtskap med sjelfva
grundtonen, som orsakar, att den ljuder tills dess den får
befallning att tystna för alltid.
Du förstår mig kanske icke. Kanske skall du också
icke vilja förstå mig. Jag nästan bäfvar derför, ty du har
alltid påstått, att ingen kärlek funnits i vårt äktenskap. Men,
Rudolf, det är du — du ensam, som velat, att den icke
skulle finnas. Och när jag såg huru du alltid hyllade denna en
gång rotfastade idé, hade jag ej mod att kasta mig till ditt bröst
för att åtminstone fritaga mig från denna grymma dom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
