- Project Runeberg -  Kyrkoinvigningen i Hammarby. Roman /
152

(1883) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

egde han intet, hvarpå han kunde stödja sitt hopp om
befrielse från den boja, som han ej längre ville eller förmådde
bära, han, mannen, som Vid sig fängslat tre qvinnor, den ena
genom pligt, den andra genom kärlek, den tredje genom
hämd. Och denna sista, hvilken han med grym beräkning
tillkastade några nådesmulor, hvad skulle hon komma att
kosta honom! Om han kunnat beräkna det, skulle han
må hända stannat på sin väg.

Det var ovissheten om hans sak hos hustrun (ty en
visshet stridande mot hans önskningar ville han ej ega),
som kufvade Leilers mod och som gjorde honom grubblande,
fåordig och dyster. Kanske erfor han äfven en känsla af
ånger deröfver att han, just i samma stund han mottog
Marias bref förrän han förvissat sig om dess innehåll, bröt
inseglet till sina egna känslors hittills någorlunda dolda
förvaringsrum och lät Alfhild blicka ditin. Denna handling,
känslans, tillfällighetens, icke öfverläggningens, sårade den
stolte mannens sjelfständighet, hvilken nu, o blygselfulla harm,
måste böjas och tystna.

Tanken på Marias lidanden (hon kunde ju resonera
hon, och resonera på ett sätt, som Alfhild icke ens förstod)
infann sig högst sällan. Mannens sjelfviskhet har icke tid
att sysselsätta sig med andras lidanden, då han sjelf är ett rof för
plågor. Komme nu härtill att just samma varelse, för hvars
tysta smärta han borde ömma, var den, som blåst en kall
dimma omkring det eden, dit han redan i inbillningen inflyttat
sin afgudabild — då är ej att hoppas på hvarken ömhet
eller medlidande.

Dessutom tänkte Leiler, då han stundom mot sin
vilja genom någon hemlig magt fann sig dragen till detta
ämne: »Hvem vet om det är ett ord sant af allt sammans?
Hon har med denna dikt endast kunnat vilja lägga ett nytt och
starkare band på mig. Jag vill bättre utforska saken, jag vill se
med egna ögon!» Och han kunde hafva tillagt: ’Jag vill
vara blind för att ej störa framgången af den nya plan,
jag uttänkt, den enda, som återstår T

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:53:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efckih/0152.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free