Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på den dystra taflan. Han stod med ryggen vänd åt
kakelugnen och betraktade med djup rörelse sitt barns
långsamma kamp. I denna stund var han endast far. Dödsengelns
anade närvaro lade band på alla känslor, som lågo utom
den krets han dragit med sin hvita vinge. Smärtans språk
är stumt: ingen hade ett ord att meddela den andre.
Timmarne skredo långsamt. Marias bröst kämpade efter
luft, och den varelse, hon gifvit lifvet, flämtade allt tystare
och tystare, ty det led. »O», tänkte Maria, »att det äfven
lede för mig, att jag finge följa mitt barn, då det snart
sväfvar bort till ljusets och sällhetens rymder! Här är så
trångt, så mörkt. När den lille är borta, då får jag frysa
ensam; ingen gnista värme skall smyga till det arma hjertat.»
Men hennes bön blef icke hörd. Den lilles ögon slötos
slutligen för jordens ljus, och likväl lefde Maria för att
genomgå själens långa dödskamp
Der sitter en ung mor med sitt döda barn i sina armar,
längtande efter ett bröst att luta sitt hufvud till, men ensam,
rysligt ensam och öfvergifven, fastän den varelse, hvars blick
hon söker, ligger på knä jemte henne. Hans själ, hans
tankar följa barnet, men henne, den förkrossade, ser han
ej, räcker henne ingen huldrik famn, då hon är nära att
förgås af längtan efter en hamn, dit hon kan fly undan
det af ångest och dödsqval skälfvande hjertats stormande
slag.
Maria förmådde icke mera; barnet nästan nedsjönk
från hennes knä och mottogs af Leiler. Blum tog den
afsvimmade modern i sina armar, och hans blick ljungade
en vredgad åskstråle mot Leiler, men depne märkte intet:
han satt stum, tryckande den brustna länken af den hatade
bojan till sitt bröst.
Då Maria återkom till sansning, till medvetandet af sin
förlust och till full känsla af sitt elände, var det Blum som
stod lutad öfver henne; det var hans varma, outsägligt
deltagande blick, som sökte hennes, det var hans hand, som med
en varm tryckning uppmanade henne att lefva och kämpa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
