Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Maria som en hamn genom de tomma rummen. Då hon
blef allt för trött, satte hon sig på pallen borta vid kakelugnsvrån
i dagligstugan, der hon beständigt suttit med barnet, men.
intet ljud hördes nu utom det hemska ekot från
dödsklockan, som oupphörligt återklang i hennes öron. Denna plats
sökte hon alltid under de tysta skymningsstunderna. Hennes
händer lågo då vanligen fälda öfver hvar andra på knät —
det toma knät, på hvilket hennes tårfylda öga ständigt
stirrade. Men ingen blick mötte hennes, inga slag af ett
annat hjerta hördes under hennes feberheta hand. Allt var
tyst. Maria ryste för sin ensamhet.
Emellertid gingo männen der ute i salen i entonig takt
upp och ned. Dödens närvaro röjdes ännu här och der,
och den förbjöd hvarje beröring med det verldsliga lifvets
mångsidiga förtrollning. Dock hvarje förtrollning löses.
Snöflingorna yrade snart igen den granrisade vägen,
der det svarta tåget med den lilla kistan skridit fram,
lakanen togos från fönstren, rökelselukten försvann, och om än
icke tåren i moderns öga och sorgen i hennes q valda hjerta
upphörde, så blef dock ytan småningom lugnare, och Maria
satt der snart, i afvaktan på sitt ödes förestående utveckling,
så kall och livit som snödrifvan utanför hennes fönster.
Dagar och veckor gå långsamt under sådana
förhållanden, men de gå likväl. .Om aftonen säger man: »Herren
vare lofvad, den här dagen är ändtligen framskriden», och
om morgonen: »Gud vare lof, åter en natt öfverstånden!»
Men det är ett blytungt lif, ifall kroppens vegeterande kan
förtjena detta namn. Själen måste ryckas ur sin dvala:
den måste väckas. Så tänkte åtminstone arkitekten och
beslöt en morgon — februari var då ingången — att skrida
till utförandet af det beslut, som snart ej längre kunde
uppskjutas, emedan han i medlet af mars åter borde vara på
Stora Hammarby.
Redan länge hade Maria väntat på den stunden, och
ehuru hon ibland trodde, att det skulle blifva bättre, när
den väl var förbi, höll hon likväl Leiler räkning för den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
