Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
drägligt, ja knappt lefva till samman. Deraf följer ju likväl
icke, Maria, att vi behöfva afsky hvar andra; vi finna blott att
våra känslor, åsigter och tycken ej äro likstämda, och just
emedan vi finna det och måste vara öfvertygade, att det
aldrig kan blifva annorlunda, så kunna vi också ega mod
och beslutsamhet nog att afskära det formella bandet. Det
andra, om det funnits .. tillgif mig dessa ord .. har redan
brustit med vårt barns sista suck.»
»Du är grym!» sade Maria och pressade handen
våldsamt mot hjertat. »Men låt det vara nog: jag är beredd
att uppfylla din vilja. Blott ingen skymflig rättegång! Min
kärlek, min frid, mitt lif, naturens helgade band har
du trampat under fotterna . . lemna mig åtminstone min
heder i behåll, att jag må ega något qvar, då jag ensam, utan
skydd och hägn, utstötes i en verld, der ingen enda varelse
tillhör mig och der jag tillhör ingen .. . der jag tillhör
ingen?» upprepade hon ännu en gång med sönderslitande
stämma, och hennes stora, sköna ögon sågo upp till den
blå himlen, som lugn och klar hvälfde sig öfver jordens
smärtor. Men ingen stråle ville derifrån komma och besöka
hennes mörka inre: alla strålarne lekte kring solen och
tycktes ej bry sig om att lysa stpftets trötta dotter på hennes
töckniga vandring. Den store herskaren öfver solens strålar
och menniskohjertats skuggor ville ännu pröfva Marias tro
.. Kampen var ej utkämpad.
»Förlåt, o förlåt, Maria!» sade Leiler häftigt rörd af
hennes qvalfulla, djupa sorg. »Men tro mig, jag lider äfven
outsägligt i denna stund. Jag är ju ingen djefvul. Jag kan
ej längre se ditt hjerta så plågas under tortyren af vårt
samtal. Maria, jag säger det nu upprigtigt, ja, jag tager
Gud till vittne för sanningen af mina ord: Hade jag under
det första året af vårt äktenskap vetat, att din’känsla lefvat
mägtig och varm för mig, då hade säkert min egen känsla
vaknat och denna timme af sorg och oro icke slagit. Men,
Maria, du misstog dig om medlen. Din oafbrutet stränga
köld, ehuru den aldrig tillät dig förbise den minsta pligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
