Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Qvinnans kärlek, äfven sedan hon sjelf nödgats fördöma
den såsom en svaghet, blir alltid (då den varit sann) så
utan all sjelfviskhet, att hon glömmer sin egen personlighet
för det föremål hon älskar. Så hade Maria älskat sin make,
så älskade hon honom ännu, då den sista stjernan slocknat
på hoppets himmel och den sista rosen, såsom hon trodde,
fallit vissnad från hennes lefnads stängel.
Denna natt blef sedan evigt oförgätlig. Den hade
bevittnat svartsjukans vilda kamp, hennes böner, tårar och
ångest; den bevittnade äfven slutligen hennes seger. Det
var långt efter midnatt, då hon, skälfvande af köld och
sinnesrörelse sökte sitt ensliga läger. Mekaniskt famlade hon
efter gammal vana med handen åt det rum, der den lilla
bädden, hennes barns bädd, stått bredvid hennes egen. Det
var tomt, handen fick icke faste, och då den nedsjönk på
hennes eget sängtäcke, försvann villan. Åter ett hvasst
stygn for genom själen. Suckar, suckar i ordets bittraste
bemärkelse, häfde det pressade bröstet. Ack, huru mörk
och lång var ej natten för den arma, huru kalla föllo ej
svettdroppame från hennes panna! Men Gud är god: en
gång blir det morgon äfven för de trötta och lidande.
Och äfven på denna natt följde en morgon, hvars första
solstråle väckte Maria och torkade den sista tåren, som
stelnat på hennes kind. Hon klädde sig, andades med sina
varma läppar några små klara fläckar på den frusna
fönsterrutan och blickade derigenom upp till verldames herre. I
dag kände hon hvad natten ej skänkt henne: en skymt af
undergifvenhet. Anden hade börjat återtaga sitt välde. Hon
visste nu hvad hon ville göra, hvilket offer nödvändighetens
jernlag fordrade — och hon skulle frambära det.
Tålig och skön i sin oändliga smärta, nu begrafven
sjelfbeherskningens djup, sådan trädde Maria in i dagligstugan,
och ordnade sjelf kaffebordet för första gången efter sin
makes hemkomst.
Då Leiler inträdde, steg hon upp och gick rodnande,
och kanske mera förvirrad än någonsin en ung bly|*lJrud,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
