Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och jag hafva nyss, genom frivillig öfverenskommelse afgjort,
att vi skola upplösa vårt äktenskap.»
Blums ögon sväfvade med ett outforskligt uttryck från den
ena till den andre. »Upplösning af ert äktenskap», upprepade
han med så fast ton som det var honom möjligt,» och frivilligt
å er sida, madam Leiler! Har jag hört rätt, är det
verkligen så ... har ni noga besinnat ett sådant steg?»
»Frivilligt, herr Blum», svarade Maria, »och tid till
besinning har icke felats mig. Jag är fullt öfvertygad att,
efter hvad som på senaste tiden blifvit mig meddeladt,
ingenting annat än skenet af en förening kan finnas mellan oss,
och då må skenet också försvinna! Jag har ju äfven sjelf
velat det.»
»I Guds namn då», yttrade Blum, »ehuru man
egentligen icke vid ett sådant förehafvande borde våga att åkalla den
välsignelse, hvars kärlek stiftat det band, som här skall
upplösas. Men jag säger ändå: i Guds namn, låt det hafva
skett uti en god stund, efter det ej kan bli annorlunda!
Och nu, madam Leiler, ber jag er heligt lofva att i mig
mottaga en vän, en bror och beskyddare. Så vidt jag förmår
det, skall ni så litet som möjligt komma att ångra er till
namnet frivilliga, men i sjelfva verket tvungna afsägelse.»
Här var Marias styrka uttömd. Då hon lade sin hand i
Blums, var det blott med några tysta, ensamma tårar hon
svarade och med de knappt hörbara orden: »Nu är allt
full-bordadt . . låt mig återvända till mitt rum!» Blum förde
henne mot dörren, men nära tröskeln vände hon sig ännu
en gång om: hennes blick sökte Leilers. Blek, stum, qvald
af känslor, hvilka troligen icke voro afvundsvärda, stod
arkitekten orörlig stilla midt på golfvet. »Farväl, Rudolf, detta
ögonblick är det sista vi se hvar andra! Du måste resa först
., . sedan ... jag, Gud ,., gud välsigne dig!» Hennes armar
sträcktes emot honom. De känslor, som nu stormade genom
hennes hjerta, döfvade alla andra. Svartsjuka, blygsamhet,
högmod, allt gaf vika.
»Maria, hjelteqvinna! Från denna stund, ehuru för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
