Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tjugufemte kapitlet.
Arkitekten återkommer.
Kapten Ömros skref i dag ett stort kors i sin
almanacka. Det var den 12 april, en verklig sorgfest. Hans
gamle trogne häst, hvilken lik en kär kamrat ärligt stått bi
i ondt och godt, hade af ålderdom blifvit så skral, att
kaptenen nödgades af barmhertighet döma honom till döden, ehuru
det skedde med tungt och blödande hjerta, och med all
högtidlighet hade han på morgonen erhållit ett skott, som gjort
slut på skröpligheten af ett onyttigt lif.
Farbror Sebastian, som icke egt så många varelser att
fästa sig vid, hade med synnerlig kärlek omfattat det trogna
djuret, och det kunde gerna sägas att hästen, näst Alfhild,
var det ömmaste föremålet för hans omsorger. Dertill kom,
att farbror Sebastian, sjelf gammal, tänkte derpå, att sedan
Polle nu vandrat, torde väl turen snart komma till
husbonden. Allt ctetta hade så nedstämt gubben, att han, för att
vara fullkomligt i ro med sig sjelf och sina betraktelser,
tillslutit kammardörren och ej ville se någon.
Prosten var i sockenbud, och Alfhild, icke så
blomstrande som då vi först sågo henne, satt ensam i salen och
spann, men tråden af det fina linnet, hon utdrog, ville
aldrig hålla i hop. Hon knöt den väl till samman gång efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
