Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
annan och spann den äfven in uti sjelfva lintåtten på
rock-hufvudet, men det ville ej blifva något af, och trött och
matt lät hon tenen stanna och händerna nedsjunka på knät,
der de mekaniskt lekte med de fina skäfvorna, som
nedfallit på den gröna kamlottskjorteln.
Efter några ögonblick uppdrog hon en kedja, som hon
bar på halsen under den tätt åtsittande spensen. Vid
kedjan satt den medaljong, som inneslöt arkitektens porträtt.
Alfhild höll det för sina ögon, men nedfallande tårar skymde
snart alla dess drag. »O, Leiler, Leiler!» Namnet uttalades
svagt, och de sista ljuden bortdogo i en suck.
Sedan hon några ögonblick stridt med sig sjelf, berörde
hon porträttet med sina läppar, men då hon åter uttalade
Leilers namn, var det i en ldagande ton.
Då tog det sakta i dörren. Alfhilds själ var långt
frånvarande; hon hvarken hörde eller såg, till dess hon kände
sig omsluten af ett par armar och tryckt till ett hjerta, som
för henne utgjort verlden, sällheten och lifvet. Det var vid
arkitektens stormfulla bröst hon hvilade. Hennes hufvnd
sjönk mot hans axel, hennes kinder glödde nnder hans
kyssar och blott en. tanke fans i Alfhilds själ, den att hon
aldrig måtte vakna ur den saliga drömmen. Men, ack, detta
inträffade snart; bilden af Leilers maka trädde mellan dem.
Med hela kraften af sina fina händer sköt hon honom
häftigt ifrån sig. »Gud, hvad vill du här?» var allt hvad hon
förmådde frambringa, och döljande sitt ansigte i händerna,
vände hon det ifrån honom, på det han ej måtte se huru
hon skakades af hans anblick.
»Alfhild, är det du? Hvad är detta?» frågade Leiler
och tog med högsta häpnad ett par steg till bakå.
Hon kunde ej svara. Hostan, sedan några sekunder
återhållen, utbröt så mycket häftigare. Arkitektens ena arm
omslöt henne, ehuru hon vred sig undan och tydligt med
hvarje rörelse bevisade en känsla af bäfvande fasa. Det
hjelpte ej: hans andra hand stödde hennes hufvud. »Min
älskade, min Alfhild, jag vet ej om detta är en ryslig dröm,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
