Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då jag återvänder till denna ort lik en ny menniska både
i själ och sinne. Hvilken osalig tillfällighet återför mig just
då till medelpunkten af mina forna mörka grubblerier?
Besynnerligt, oförklarligt!» Han tycktes tala blott med sig
sjelf, och den inåt rigtade blicken genomflög den tid han
varit borta och den förändring, som derunder föregått med
honom. Det var den fasta, trogna, starka kärleken till
Alfhild, som förjagat alla känslor af hämd och bitterhet ur hans
själ. Derföre hade han dröjt; han ville vara fullt säker
på sig sjelf, och då han nu återvände, med fast beslut att
uppfylla sin ingångna förbindelse, nu då endast hoppet om
ett framtida husligt och lycksaligt lif vid Alfhilds hjerta
vägledde honom likt en sann bethlehemsstjerna, då är den älskades
tvifvel det första, som möter honom, och det andra liknar
en uppmaning från de mörka magter, hvilka en gång dragit
bort, att icke lemna tillfället till upprättelse obegagnadt!
Men ännu förkastade Leiler med afsky hvarje tanke på
brytandet af de löften, han besvurit vid sin kärlek, en
klenod, som var honom för helig att kränka genom hatet och
hämden.
»Hvad är det då för farligt som väntar er på slottet?»
inföll Alfhild.
»Farligt,» upprepade han, »ingenting farligt. Men .. . men
... o, du förstår ej de känslor, som lefva här» —han lade
handen på sitt bröst — »här, min Alfhild, har det fordom
gått likt skyhöga vågor i stark storm. Dyningarne kännas
ännu, men de blifva icke farliga, nej, vid gud icke, mitt lif, mitt
allt!» Han böjde sig ned, hans läppar vidrörde åter hennes
kind. Alfhild teg.
»Och din far, säger du, är förtörnad j)å mig. Det har
han likväl icke skäl till. Jag var ej förbunden att
underrätta honom om mina enskilda förhållanden, men länge sedan
antydde jag tydligt nog, att hinder gåfvos mot uppfyllandet
af vår gemensamma önskan, hvilka dock kunde lösas. Han
hade ej bort tvifla på mig.»
»Det var likväl för mycket begärdt af dig!» sade Alfhild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
