Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ting och vän kapten Örnros lefde i den der osaliga tiden,
och hans minne är ännu så uppfyldt af samma ämne som ni
nyss berörde, att jag, som ej har med den saken att skaffa,
utan önskar en hvar af de bortgångnas skuggor både frid
i sina grafvar och frid der uppe, blefve plågad till döds med
de gamla historierna, i fall han upptäckte att en ättling af
Jeames Leganger funnes på prostgården, och det under
förhållanden, som synas ganska mörka och tvetydiga. Jag, som
i egentlig mening lefvat litet mera i verlden än vår
Jieder-lige Sebastian, känner nog, att lifvets tärningsspel kan falla
sig rätt konstigt, utan att det på minsta sätt behöfver stå i
gemenskap med det öfvernaturliga, och för att öfvertyga er
om mitt fullkomliga förtroende, önskar jag att vi, i djupaste
hemlighet, öfverenskomma att, då ni har skiljobrefvet på
fickan, ni hör åt hos mig huru sakerna stå. Är flickan
trogen och ni ännu bibehåller samma tänkesätt, så låt det
då i guds namn ske! Jag ger er mitt hedersord, det högsta
jag eger att pantsätta, att ni, under hvad förhållanden som
helst, skall hafva Alfhild till hustru, i fall hon sjelf vill och
ni väl är fri från er nuvarande.»
»Jag mottager tacksamt, dock icke så tacksamt som
jag nyss skulle mottagit det, ert nu pantsatta hedersord,
och gifver er mitt till baka, att ej underlåta infordrandet af
ert löfte, när tiden är tilländalupen.»
I arkitektens ton låg något mer än kallt, och efter ett
hastigt afsked skyndade han ut på gården för att kasta sig
i det ännu icke frånspända åkdonet.
Då han gick förbi Alfhilds fönster, såg han henne sitta
med hufvudet stödt mot handen, till hälften bortskymd af
den nedfallande gardinen.
Vid ljuden af hans steg spratt hon till och såg upp.
Blodet färgade hennes kinder, och med ett outsägligen hän-*
gifvet uttryck betraktade hon hans resliga gestalt, när han
med snöblek färg på det annars friska ansigtet skyndade
bort, helsande henne endast med en flyktig rörelse åt
mössan och en ännu flyktigare vinkning med handen. Icke
Kyrkoinvigmngcn I. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
