Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
senare funnit lämpligt att hellre fortsätta dem på sitt eget rum
än i arkitektens, önskade han gästen god trefhad, och så
stulta-de gubben af för att leta rätt på tråden i den trassliga härfvan.
När Leiler blef ensam, sköt han regeln för dörren och
kastade sig på soffan. I samma ögonblick bortföll masken.
Man skulle hafva sett huru dessa nyss så fasta och lugna
drag nu vittnade om upproret i det inre. Ögonen sprutade
eld, näsborrame vidgades, pannan glödde, läppame darrade
af konvulsiviska ryckningar. Den långa kamp,
sjelfbehersk-ningen utstått mot alla slags sårade känslor, tog nu sin
skada igen genom ett hastigt öfverskridande af allt tvång.
Inom hans bröst, för några timmar sedan en lugn
boning för hoppet, friden och kärleken, hade besöket på
prostgården hopat en mängd brännbara ämnen, hvilka, sopade
under askan, så länge uppvaktningen hos familjen varade,
nu fingo fritt spelrum och huserade så att hvarje fiber,
hvarje puls och hvarje bloddroppe pröfvade sin kämpalust
mot hvar andra.
Stolt sjelfviskhet utgjorde i det närmaste
utgångspunkten för arkitektens öfriga egenskaper. Man kan derför lätt
finna, att han vid missräkningen på Alfhilds obegränsade
förtroende till hans ord (en sak, den han ansåg lika naturlig
och oumbärlig som tron på ett högre väsendes kärlek), kände
sig sårad på ett sätt, som kan förstås endast af dem, hvilka,
i likhet med Leiler, vilja vara gudar för sin kärleks
föremål och således anse en afvikelse från tron på dem nära
jemlik Evas brott, då hon i paradiset förglömde sin herres
och skapares förbud.
Men Alfhilds dom kunde icke blifva ovilkorlig förvisning,
ty engeln, som vaktade kärlekens paradis i arkitektens hjerta,
lade sig ut för henne och skulle hafva segrat, om icke
prostens anspelningar på sin dotters känslotillstånd, jemte första
afslaget på Leilers hjertliga och öppna bön, retat honom till
vild vrede.
Denna vrede förmådde honom att häntyda på
händelser, hvilkas kännedom han,ej velat begagna, om han fullt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
