Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under en af de höga lindarne. Leiler ämade med en lätt
helsning taga vägen åt den flygel, han bebodde, men med
förekommande artighet ropade grefven: »Kom hit till oss,
herr Leiler! Aftonen är så skön, att miri fästmö icke ledsnar
vid att sitta ute. Men som jag har ett bref att skrifva, får
jag anmoda er att hålla henne sällskap på en stund.»
Leiler bugade bifallande, och med en orolig, forskande
blick såg Telma efter grefve Albano, som linkade uppför
slottstrapporna och ännu en gång, innan han försvann,
vänligt nickade åt henne.
Det var första gången hon och arkitekten befunno sig
så nära på tu man hand. De hade aldrig talat med hvar
andra ensamma och högst litet i sällskap. Också kände
Telma i detta märkliga ögonblick en oro, den hon förgäfVes
bjöd till att dölja under ytan af skenbart lugn. Hon var
nu fästmö. Serenaderna vid grottan och de blickar, som
blixtrade från sångarens ögon, borde ej, fingo ej mera vara
till för henne, och om det fans något, hvarpå hon med
tillfredsställelse tänkte, så var det vissheten, att hvilka än de
känslor varit, som lifvat Leiler, så hade de likväl aldrig
utbytts i ord, hvilkas minne kunnat bidraga att försvåra den
närvarande stunden.
»Jag vore lycklig», sade arkitekten, i det han otvunget
intog den plats bredvid Telma, som Albano nyss lemnat, »om
jag kunde göra mig värd det dyrbara förtroende, hvarmed
grefven behagat hedra mig, då han tillåter mig hålla hans
fastmö sällskap.»
Orden »hans fästmö», med någon ton vigt, klingade från
Leilers läppar högst obehagligt i Telmas öron, och temligen
fast, ehuru med låg röst svarade hon: »Grefve Albanos
fastmö har så få anspråk att de ganska lätt äro uppfylda.»
»Om fröken Rawenstein ville ega det minsta anspråk
på den ödmjukaste af sina tjenare, skulle det skänka honom
den högsta lycka!» återtog arkitekten, djerft vändande Telmas
ord efter sitt behag.
»Jag talade blott i allmänhet!» svarade hon med värdighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
