Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prosten Frenkman hade af sitt samtal med arkitekten
meddelat Örnros blott den punkten, som rörde
äktenskaps-skilnaden, jemte sitt svar att Leiler, vid rättegångens slut,
kunde förnya det anbud han redan gjort. Detta förfarande
af prosten hade Sebastian mycket gillat, men då han
öfver-vägde lyckan för Alfhild att i en framtid blifva förenad med
en frånskild man af arkitektens tvetydiga karakter, då skakade
han på hufvudet och menade dessutom, att Alfhild aldrig
skulle kunna uthärda tre eller fyra år i denna onaturliga
spänning, och för hvarje sådan öfverläggning, för hvarje
gång han såg tårar i hennes ögon eller hörde den då och
då återkommande hostan, skickade han arkitekten i sina
tankar dit, der hvarken sol eller måne lyser; och likväl
eftersinnade han oupphörligt, huru han skulle lindra sin
älsklings sorg genom det enda, han trodde kunna hjelpa eller
åtminstone göra den mindre känbar, nemligen om hon ännu
en gång finge rigtigt tala med den förhatlige karlen. Gubben
visste väl, att Alfhilds smärta mångdubblades genom den
vissheten, att Leiler i vredesmod lemnat prestgården. Hon
hade ju sjelf för farbror Sebastian omtalat deras möte och
den sista, kalla helsningen, som beständigt föresväfvade
henne. Leiler hade icke ens ännu infordrat det sista
af-görandet af henne sjelf. Han ansåg det då icke behöfligt,
och detta var visst bra, var allt som det borde vara. Men
hjertat, det svaga hjertat, kunde ej förlikas med den
föreställningen, att det var i vrede och ej i smärta han lemnat
henne.
»Barn...» sade farbror Sebastian långsamt och drog
den röda silkesnäsduken från Alfhilds ansigte, men på en
gång, liksom han bränt fingrarna, kastade han den åter
öfver det och tystnade tvärt. Gubben började följande tysta
öfverläggning med sina tvenne vexlande bundsförvandter,
svagheten och förnuftet: »Den sakramenskade karlen, vid min
soldatära, icke bättre än den mest lumpne taskspelare! Jag
önskade, att det här varit för tjugu år till baka. Men barnet
här . . sorgen tar lifvet af henne. Jag kan just undra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
