Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
friherrinnan, som hade möda att dölja sin belåtenhet, på den
andra — och der inne var så tyst, liksom man hållit vakt
vid en dödsbädd.
»Huru är det med din hufvudvärk, min flicka?» frågade
grefvinnan, i det hon med moderlig, öm omsorg räckte henne
en flaska eau-de-luce och sedan sjelf hälde några droppar i sin
haad för att dermed begjuta hennes panna.
»Mitt hufvud svindlar!» svarade Telma sakta. »Vill tant
vara god och låta flytta ljuset...»
»Dina ögon äro röda och svullna af tårar, mitt älskade
barn!» hviskade grefvinnan och lutade sig ned till henne.
»Tro mig, lilla Telma, de bränna på mitt modershjerta. .
Min stackars Albano eger icke de egenskaper, som kunna
förvärfva honom hans unga bruds hjerta, men med Guds
hjelp skall du, med ditt milda, goda och sant qvinliga
väsende, omskapa honom så mycket det med hans lynne låter
göra sig. Jag tror och hoppas det åtminstone.»
»Ack, tant lilla, jag hvarken tror eller hoppas något,
jag ... store gud, jag behöfver sjelf öfverseende, jag...»
Hon lutade hufvudet mot grefvinnans axel, hennes bröst
flämtade efter luft, hon trånade efter ett väsende, för hvilket
hon kunde öppna sitt. Hon led outsägligt af att lida ensam,
och hennes hjerta drog henne, i detta fall, mera till
grefvinnan än till hennes egen mor. Det var en instinktartad känsla,
som underrättade Telma, att hos den förra var det
moderskänslan, men hos den senare egennyttan, som afgjorde
hennes öde. Men grefvinnan, ehuru en finkänslig och
varm-hjertad qvinna, vågade ej gå ända derhän i sin ömhet, att
hon blef sin tillkommande sonhustrus förtrogna i den
hjer-tats angelägenhet, hvilken var ett förräderi mot hennes son.
Detta var en trångsinthet hos grefvinnan, som mera härledde
sig från vanor, inrotade genom uppfostran, än af verklig
öfvertygelse, att ett sådant närmande innebar något
anstöt-ligt för hennes moderliga värdighet. Nog af: detta
tillbakadragande i en stund, då ett kärleksfullt hjerta att luta sig
till, ett upplysande samtal öfver de ting, som lågo i ett töck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
