Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nej, mot henne har jag icke begagnat dessa
afsky-värda vapen. Henne har jag älskat med hela min själs
brinnande förmåga. Jag såg henne förr än er.»
»Men jag dömdes att blifva offret!» Dessa ord nådde
knappt Leilers öra, men han förstod dem likväl, förstod
blicken, som från honom irrade ut öfver den svartblå böljan.
»I denna stund», tilläde han upprörd, »ligger mitt
kommande öde i edra händer. Er förlåtelse skulle till evig
tystnad bringa hvarje känsla af hat och bitterhet, som, från
min allra första ungdom omedvetet insupen, bott i mitt sinne.
Dit skulle då de bättre känslorna, hvilka stormande passioner
qväft, åter draga in. O, Telma, jag står vid en vådlig gräns,
räck mig er hand — och jag är räddad 1 Låt icke minnet
af min synd stå som ett spöke mellan mig och friden. ..
Alfhild skall aldrig kunna förjaga det... Endast ni, Telma,
af de tre qvinnor, hvars öden varit sammanflätadt med mitt,
eger magt att förvandla mörkret i min själ till klarhet. Skall
ni neka? Är icke er blifvande mission barmhertigheten ? ...
Invig er då dertill genom denna...»
Hennes blick hvilade på honom. Hon skulle genom
sin förlåtelse kunna inverka på hans kommande lifl Hvad
betydde allt för henne mot den lycksaliga missionen att hafva
varit hans räddande engel? Var det ej nog: behöfde hon
mera ... Dömd att smidas fast vid en boja, som skulle
af-gnaga tråd för tråd af hennes lif, behöfde hon vissheten att
hafva lefvat ett verkligt ögonblick. Hennes kropp darrade
allt mera, allt blekare blef kinden. »Leiler#, hviskade hon,
lutande sig ned till den ännu knäböjande, »mitt eget hjerta
behöfver förlåtelse af Gud och af den, som skall blifva min
make! Derför har det behof af att förlåta er. Måtte äfven
den eviga kärlekens sändebud här på jorden, hant som förlät
all verldens skuld, ge er sin förlåtelse! Jag, som icke ens
vill efterfråga orsaken till era hatfulla känslor, skall bedja
för er både här och der uppe.»
»O, du heliga, du upphöjda, huru jag välsignar dig. ..
Tacka dig förmår jag ej... .blott evigt tillbedja dig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
