Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
du finna, att åtminstone en ren och oförgänglig känsla lefVat
inom mig, en känsla, som jag aldrig förnekat, och aldrig
skall förneka, min kärlek till dig, du, som jag af qvinnor
ensam älskat!»
Alfhild förmådde icke gifva luft åt de våldsamma
känslor, hvilka nästan beröfvade henne förmågan att andas.
Hon tryckte blott Leilers hand och såg på honom med en
blick, hvilken lofvade, att hennes hjerta icke skulle svika.
Men i denna blick låg äfven ett uttryck af gränslös smärta,
som mägtigt talade till hans själ. Hon förstod ingenting om
hämd .. minst en, som gick så långt till baka, att den
framstod endast som en ond princip.
Leiler mera bar än förde henne till den yttre salen
och satte sig bredvid henne på en af sofforna. Hon lade
hufvudet mot hans bröst, detta oroliga, svallande bröst, som
blott hon kunde lugna. Men vissheten, att han mot Telma
handlat som en menniska erkännande förfärliga grundsatser,
lemnade i hennes hjerta ett rum tomt. Likväl tillhörde
hon honom. Genom hans olycka, hans brottslighet, hans
straff var hon tredubbelt förenad med honom.
Ett par timmar, tillbragta liksom på tröskeln mellan
kärlekens och dödens tempel, förrunno. De måste skiljas.
»Tro på mig och misströsta ej; du skall höra af mig,
Leiler!» ... Alfhild snyftade sakta vid hans axel.
»Tack, älskade 1 Du vill söfva mitt hjerta. Men frukta
ej. Det är ej mod som fattas ... Stå dock icke vid fönstret,
min Alfhild, då man i morgon bortför mig som en
miss-dådare från ett ställe, dit min onda stjerna ledt mig! Skulle
likväl ljudet af kärrans skrammel nå ditt öra, så kom i håg
att jag, så sant mig gud hjelpe i min sista stund, är
oskyldig till det brott, man vill påbörda mig för att rädda den
aflidne fideikommissariens ära.> Men detta är konseqvens,
ingenting vidare. Denna högmodiga slägt har förut stält
sin ära i säkerhet bakom en främmande sköld. Jag vet ej
hvilken nedsättning i adelns sjelfprivilegier det stundande
århundradet bär i sitt sköte, men det vet jag, att jag var nära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
