Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andra morgonen, när jag kom ned till frukosten, fann
jag Sigrid redan väntande med det varma ölet. Nu först
hade jag fullt tillfälle att betrakta henne — och det intryck,
hon gjorde på mig, blef outplånligt. Aldrig såg jag, icke
i mina mest fantastiska drömmar, en sådan nordisk bild
af österländsk prakt. Ögonens eld brände min smula
förnuft till aska, och läppens leende, stundom så ljuft och varmt
som en vårlig solglimt, stundom så kyligt som snön på våra
fjellar, lyfte och sänkte mig vexelvi3 från himlen till jorden.
På eftermiddagen ledsagade mig prosten till slottet, och
då vi vandrade genom de långa mörka korridorerna, tyckte
jag mig redan börja lefva i sagornas verld, och jag kom
dit in med både kropp och själ, när ett par väldiga dörrar
öppnades och vi inträdde i en sal, beklädd med
gyllenläders-tapeter, hvilka likväl här och der lossnat i sina fogningar.
Fönstren sträckte sig nästan upp mot det hvälfda taket, och
på det bonade golfvet genljödo våra steg med en tydlighet,
som pinade mig. Jag ville endast ha sväfvat öfver denna
förtrollande plats.
Snart tog likväl min hänryckning slut, och mina ögon
hade icke till hälften slukat alla de troféer, taflor och andra
ting, hvilka der hade sitt hem, då ett par andra dörrar gingo
upp och vi befunno oss i ett mindre rum framför den höge
egaren af denna ofantliga ruin. På de dyrbara solfdynoma
låg en lång, mager gammal herre och besåg med pröfvande
blick låset på en dubbelbössa, hvilken en ung gosse höll
på att polera.
»Det är bra, Borgstedt.. Du kan med tiden erhålla
uppsigten öfver rustkammaren!» sade hans nåd, utan att
ännu bevärdiga mig och den djupt bugande prosten med
någon välkomsthelsning. »Men gå nu», tilläde han, »och
säg åt betjentlymlame der ute, att de se till, att icke någon
kommer in oanmäld . . . Jaså, det är prosten Ömros — nå,
välkommen! Hvad för ett får har ni nu upphittat? Icke
något af er egen hjord, ser jag ... Var ingen der ute?»
»Nej, herr grefve!» svarade prosten, åter bugande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
