Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stått från annat håll. Leiler hade nemligen skrifvit om sin
f. d. hustru, att hon med en norsk familj och en tills vidare
god vän för närvarande reste i utlandet, och att hon nu
tycktes fullt belåten med skilsmessan.
»Guds under 1» yttrade farbror Sebastian ofta med
hopknäppta händer, då Alfhild någon gång, liksom i forna
dagar, skämtande ryckte honom i polisongerna eller med den
åter lifvade blicken innerligt såg honom i ögat.
»Farbror har rätt: Guds under äro storal» svarade
hon, då de, samma eftermiddag prosten uppvaktade den nye
slottsegaren, sutto till samman och språkade. »Ett nytt lif,
en ny själ och, jag tror, äfven en ny kropp har den gode
fadern der uppe gifvit mig, men så är jag också fullt
öfver-tygad att Leiler hädanefter blir en lugn och förståndig man.
Han eger så många förträffliga egenskaper, så varma och
ädla känslor, blott sinnets häftighet och eld dämpas. Men
det skall blifva min omsorg! Jag vill ömt och varsamt
studera hans lynne, och farbror skall få se eller åtminstone
höra omtalas, att jag blir en utmärkt klok hustru.»
»Barn, barn, du ärnar då bestämdt våga det djerfva
spelet; du vill flytta med denne man från far och hem, från
dm gamle farbror till ett främmande land, der du icke har
någon, som förstår dig?»
»Huru, ingen som förstår mig... Hvad tänker nu min
gode farbror på... Leiler, som så ömt älskar mig, skall
han någonsin upphöra att förstå mig? Nej, aldrig 1 Jag
känner med fast tro i min själ, att det endast fattas honom
en varelse, den han af innersta hjerta kan älska och sluta
sig till, för att blifva en bland de bästa menniskor på jorden.
Ingen kunde älska och sd förstå honom som jag, och
der-före kan han, som för sin kärlek gjort så stora offer, ej
heller umbära mig?»
»Men vi, din far och jag, menar du kunna umbära
dig.»
»Skall ej hustrun följa sin man?» hviskade Alfhild i
ljuft medlande ton.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
