Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Äfven icke det, kan hända!» sade han, i det hans
läppar ömt berörde den smekande handen.
»Men är du säker», återtog Alfhild, efter några
ögonblicks tystnad, »att din sak så snart kan vara afgjord?
Vågar jag verkligen hoppas, att du återkommer i höst?»
»Det vågar du säkert, min älskade! Inga hinder möta
nu mera vid lösandet af det band, hvilket Maria tyckes fullt
lika belåten att se afklippt som jag. De enligt norska
lagen bestämda tre åren tilländalupo i början af februari,
stämningen till hiemtinget är uttagen och målet fortgår
oaf-brutet.. endast de vanliga formaliteterna återstå, och dessa
hinna inom loppet af ett par månader slutet af sin släpiga
bana.»
»O, Leiler, gud gifve det! Huru tacksam, huru
outsägligt lycklig blir jag ej, när detta utseende af mörker och
hemlighet försvinner, då jag inför Gud och verlden får
kallas din trolofvade! Du kan ej föreställa dig, huru jag plågas
af att nödgas dölja mig i dessa skuggor, som jag af skyr,
och huru bittert det är, trots sällheten af vårt möte, att
träffa dig så här bland dessa ensliga ruiner, långt från de
minas åsyn .. Jag undrar om ej farbror Sebastian misstänkte
något, då jag så envist bad att få resa till grannkyrkan och
der bevista gudstjensten, i stället för att följa med till
middagen på slottet!»
»O, Alfhild, har du ej mod att trotsa dessa små
obehag för min skull . . huru skall det då gå, när jag snart
förer dig bort från alla dem, vid hvilka ditt hjerta är lika
fastväxt som vid mitt?»
Alfhild kände med djup smärta Leilers förebråelse.
Hon tänkte på farbror Sebastians ord, och en tår smög sig
dervid i hennes öga.
»Har jag varit hård mot dig, min älskade?» sade han.
»Gud och du förlåte mig då min häftighet, min
sjelfvisk-het, som aldrig kan nöja sig med någonting deladt! Ack,
om du kände, om du rätt fattade alla de strider, andliga
och lekamliga, dem jag kämpat för din skull, om du visste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
