Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvartill jag ännu vore mägtig för att icke se mig bedragen
på målet för min långa sträfvan, då skulle du förstå, att
jag måste fordra mycket af din ståndaktighet, men mest af din
kärlek!»
»Och för vår kärleks skull vill jag lida allt!» sade hon
och såg ljuft och varmt upp till honom.
»Lida... Alfhild! Hvarifrån fick du detta grymma
uttryck, min älskade? Kan man lida, då man, om du så vill,
uppoffrar sig sjelf för den, som är en kärare än ens eget
väsende? Så tänker icke jag. Detta lidande, som du kallar
det, är sällhet, hänförelse, triumf för mig!»
»Jag kan vara säll och ändå lida!» sade Alfhild
medlande. »Jag är ju glad och salig att få följa dig till det
aflägsna hem, som din kärlek öppnar för mig i ett
främmande land, men det oaktadt lider jag vid tanken på
skils-messan från min far, från mitt älskade hem och kånske
mest vid skilsmessan från farbror Sebastian . . Ack, dyre,
älskade vän, om du kände huru den ädle gamle mannen
vårdat mig sedan min spädaste barndom, om du sett huru ofta
han, med försakande af egen nattro, suttit vid min sjuksäng,
huru vänligt hans öga lett mot mig, när jag vaknat, och
huru mången förtretlighet, huru mången allvarlig smärta
han borttagit och, då han icke kunnat det, delat med mig,
om du slutligen visste huru hans hjerta fastväxt vid mig,
såsom hans sista glädje på jorden, och huru oumbärlig jag
blifvit för hans trefnad, snart sagdt för hans lif — då,
Leiler, skulle du icke harmas deröfver, att jag lider vid tanken
att lemna allt, som är mig så dyrbart, lemna den gamle
att dö ensam, utan att den välkända rösten läser den sista
aftonbönen för honom!»
»Jag harmas icke, älskade!» sade Leiler, saktmodig
genom den rörande veka tonen, som talade till hans känsla.
»Nej, icke harm, blott en omätlig afund mot allt hvad du
omfattar med ömhet, uppstår hos mig emot min vilja. Det
är väl, att jag snart får föra dig till främmande land, till
främmande menniskor, der du älskar endast mig, der jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
