Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utgör din verld, din himmel — ditt allt! Men en mörk,
förfärlig tanke vaknar just nu inom min själ, en tanke, som
hittills aldrig fallit mig in: skulle kan hända, om du än eger
kropps- och själsstyrka nog att uthärda sjelfva afskedet från
dem, som du här så varmt älskar, denna strid medtaga sista
återstoden af din kraft? Skulle jag föra i mina armar
härifrån endast det aftynande offret, den till himlen snart
återvändande engeln?»
>0, nej, min stackars vän, tro icke det! Väl kommer
afskedet att göra mig sorg, men du måste hafva fördrag
med den första smärtan! Vid ditt bröst skall jag nog
åter-hemta mig. Af din kärlek, af din vård mottager jag en
starkare lifskraft. Har jag icke redan förut sväfvat så godt
som vid grafvens rand, men blifvit återväckt genom
kärlekens böner? Gud är god och nådig mot oss, och hvad helst
han gör är för oss godt!»
»År det äfven godt, om du går ifrån mig, om det blir
endast stoftet af de förhoppningar, jag så omsorgsfullt gömt,
som jag får lägga intill mitt efter lugnet så högt trängtande
hjerta?» frågade Leiler och såg henne, med ett uttryck af
omätlig sorgsenhet, in i de sköna tårfylda ögonen.
Alfhild teg.
En sällspord, mägtig, men helig känsla uppstod i hennes
hjerta. Det förekom henne liksom osynliga andars röster
tillhvi-skat henne ett sakta ja, men läpparne nekade att frambära det
för henne sjelf underbara budskapet till den älskade. Utan ord,
blott med en stilla suck, slöt hon sig närmare intill honom.
Då darrade en muskelryckning genom arkitektens
lemmar. Hans kind blef blek, ännu blekare än Alfhilds, och
några ensamma svettdroppar framträngde och fuktade hans
panna. Han upplyfte -den älskade qvinnans hufvud, lade
sina läppar intill hennes, och då han liksom förvissat sig
om, att der ännu fans värme, lif och återsvar, hviskade han
så tyst som en susning öfver griftema: »Föredrar du till
brudsäng den kalla djupa bädden under torfvan framför
min varma famn?*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
