Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att vara upprigtig, har jag länge önskat att få tala några
ord med den enda menniska, till hvilken jag kan hafva
rigtigt förtroende.»
»Bevars, om det lättar löjtnanten, så tala i guds namn!»
svarade hon, i det hon, med snusdosan i hand, tog plats
midt emot mig. »Jag har nog länge förstått, att det inte varit
rigtigt fatt med honom och kanske också insett hvar skon
klämmer.»
»Ja, fru Lindbom, vi förstå hvar andra, det ser jag
tydligt. Låt mig derföre tala öppet! Hvad kan väl jag, i mitt
läge, hoppas för min kärlek? Liksom farbror, hvilken jag
blygs att under mitt lättsinnes tid ha vårdslösat, får jag
genomvandra min ungdoms kraftfullaste ålder utan glädje
. . . Han hade åtminstone en trogen vän!»
»Gud bevare löjtnanten», sade hon bevekt, »för ett så
tungt och bittert lif som det, i hvilket majorns ungdom och
mannaålder förflutit . . fast det gud ske lof är sant, att jag
lättat mången stund för honom. Vi få hoppas, att
löjtnanten, sedan han nu blifvit förnuftig, får det bättre.»
»Huru — en fattig fan som jag, med skuld upp öfver
öronen! Min belägenhet är förtviflad.»
»Gud bevars, inte skall löjtnanten ta så vid sig!
Åtminstone behöfs ingen förtviflan för gälden, så länge Lisa
har något att säga här i huset. Och hvad det andra
beträffar, så, om det är löjtnantens allvar och fasta vilja att
gifta sig med prostens dotter och hädanefter som en
ordentlig hedersman lefva här hemma tills en gång (det gud
för-dröje) majorn vandrar och sakerna ändra sig, så tänker jag,
att man med en smula klokhet äfven kan ställa till den
saken.»
Min tacksamhet vid denna paradisiska slutföljd uttryckte
sig säkert för häftigt, ty gumman började frukta, att det
ändå icke var stort bevändt med mitt förnuft. Men hon
korrigerade detta förhastande, då jag bad henne taga hand om
båjde mig och min kinkiga »angelägenhet».
»Jag skall åtminstone göra hvad jag kan och förmår,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
