Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På prosten Frenkmans af djup grämelse fårade drag
lästes inflytelsen af den skakning, som han erfor vid Leilers
återseende. Hans blick sökte med ett uttryck af ödmjuk
un-dergifvenhet den gamle bepröfvade vännens, han, som med
honom troget deltagit i fröjd och smärta. Men farbror
Sebastians sänkta hufvud vittnade, att han egde blott en känsla
qvar: längtan efter återförening med henne, som hans djupa,
faderliga kärlek ej kunnat rädda.
Nedåt den gamla kyrkogården gick det svarta tåget och
stannade vid den nyss uppgräfda familjgrafven. Men då kistan
skulle nedsänkas, lyftes den af tolf darrande armar hastigt till
baka — rummet, der Alfhild skulle hvila, var redan upptaget.
Längst nere i den djupa grafven rörde sig en mensklig
varelse. Det var arkitekten. Blodet strömmade öfver hans
dödsbleka ansigte, och i lefradt blod tofvade sig de svarta
loc-karne. Likväl syntes intet vapen, intet verktyg, hvarmed
han sjelf kunnat förstöra sig. Men då han upplyftes,
varse-blef man, att ett stycke af något hvasst i jorden liggande
jem blifvit intryckt i hufvudskålen. Han hade — efter hvad
man kunde sluta — stått på kanten af grafven och fallit
framstupa deruti.
»Guds under!» hviskade gubben Örnros med skälfvande
läppar. »Det är en förrostad bit af plåten på Sigrids kista.»
I stum ångest stod den församlade skaran omkring platsen.
Leiler andades ännu.
Med en gnista af den intill döden okufvade kraft, som
alltid beherskat hans själ, tecknade han mot kyrkan.
På det svarta bårtäcket framme i koret låg kyrkans
byggmästare utsträckt. Dödens färg spridde sig allt djupare
Öfver hans anlete, men ingen strid syntes der mera.
Biskopen lutade sig ned. Då rörde sig Leilers läppar*
»Guds dom!» hviskade han. »Sjelfhämden straffas ... men
straffet var nådigt. Då hon var borta, hade jag ingen annan
längtan än att komma efter.»
Förklaringens höga återsken strålade i det samma öfver
den snart brutna stofthyddan: alla strider voro lyktade, alla
s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
