- Project Runeberg -  Kyrkoinvigningen i Hammarby. Roman /
212

(1883) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

stormar hade tystnat. ÖfVer det sakta arbetande bröstet
voro händerna knäppta till bön.

Nästa ögonblick ljödo tonerna från orgeln med
hemlighetsfull klang inom de murar, som han sjelf uppfört. Då höjde han sig
ännu en gång, men föll till baka.. och när psalmkoralen tystnade,
hade slagen af det hjerta stannat, inom hvilket så många olika
intryck kämpat. Kärlek, sorg, dårskap och sjelfviskhet, allt
hvad en irrande själ kan gömma var bortflägtadt. Lifvet hade
på dödens och hoppets vingar räddat sin rätta frid.

Då liljorna för femte gången knoppades på arkitektens
och hans älskades grafvar, gingo en afton arm i arm en
man och en qvinna af sällsynt skönhet omkring
kyrkogården och sökte bland stenarne, kullarne och korsen. En
tre års gosse sprang förut och lekte med de skramlande
jemfigurerna, hvilka prydde de tysta vårdame.

»Hvad står der för namn ?» frågade den höga
qvinnogestal-ten, i det hon lutade sig åt sidan och såg på sin följeslagare.

Han läste:

Sebastian Omros.. . den 1 december 1799,

»Gud ske lof, han suckade icke länge!» hviskade hon.

De stodo vid det mål, för hvilket de kommit.

På den lilla sandgången, som förenade Leilers och
Alfhilds grafvar, knäböjde de begge.

»Gråt ej så, min älskade!» sade mannen och lade sin arm
skyddande omkring den darrandes smärta lif. »De kunde ej
ha blifvit lyckliga här nere. — Jag kände honom! Lifvets
förnämsta tillgångar hade ändå blifvit knappa för honom.»

»Det tror äfven jag!» svarade hon. »Men aftonen är
fuktig; vi måste återvända! Vår lille son kunde förkyla sig.»

»Åh, han är ju så rask... Men låt mig svepa schalen
bättre om dina axlar, dyra Maria!»

\

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:53:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efckih/0446.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free