Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ungen bugade »ig, framstammade någol om
tacksamhet, och tog afsked.––
Här afbryta vi vår läsning, och lyssna på
Rosa, som åter börjar tala. —"O,
Manner-stedt! du, så ädel, så högsint, hvarföre blef
ditt lif så fattigt och glädjelöst? Hvarföre
skulle våra banor löpa så skiljda ? De kunna
icke förenas; nej, det kunna de icke!” — Hon
suckade djupt, tryckte händerna öfver de
tårdränkta ögonen, och lemnade fritt rum åt
känslor, som för hvarje menskligt öga voro
djupt dolda i hennes hjertas innersta helgedom.
Ändtligen lade hon tillsamman taflorna, upp-*
rörde elden i kakelugnen, och var just färdig
att göra ett litet bål af dem, då en rörelse,
mäktigare än pligten, drog hennes hand
tillbaka.
”Hvarföre skall jag beröfva mig denna enda
glädje?” hviskade sakta den bevekande rösten
ur hennes inre. ”Hvarföre! Icke är det en
synd att ega dem. Har jag ej redan i flera
månader, ja ännu längre, kunnat beherrska
hvarje blick, ord och rörelse? Har jag icke
kunnat se dessa ögon, med ett uttryck af den
mest obeskrifliga och innerliga hängifvenhet
— när de trott sig obemärkta — fästade på
mig, och har jag icke förmått att vara endast
vänlig, lugn, ledig och likgiltig, när så
be-höfts? Och så skall det förblifva! Ett enda
dunkelt anande, att hans känslor funnit eit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
