Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
[- ”Jag-]{+”Jag+} kommer straxt,” ropade Mannerstedt
och sprang upp. "O, hvart har liden tagit
vägen! — Lef väl, min Kosa! min! o hvilken
salighet i detta ord! Jag vågar icke dröja
ett ögonblick längre; ty glädjens känsla är
dock den maktigaste af alla och svårast alt
beherrska. Jag måste ut!’A
"Ja, det måste du,*’ suckade Rosa; ’*men
äfven i skiljsmessan ligger en sällhet; ty,
åt-skiljda eller förenade, lefvft vi dock af samvna
lif, vår kärleks/*
Mannerstedts läppar Upphemtadé slutet af
de sista orden; och nu var han ute, nedför
trapporna, utför gatan, och stannade icke forr,
än han med lågande kinder, blixtrande ögon
och häftigt klappande hjerta stod midtemot
professorn, hvilken satt i sin stora länstol,
och hotande upplyftade ting re t mot y oglin*
gen.
”Icke en half linje öfver tillåtelsen," sade
Mannerstedt upprymd, och åtnöjdesig nu att
kyssa professorns magra hand.
”Jo jo! du ser mig just ut att hafva tänkt
,på linjer och tillåtelser," menade denne»
"Det glömde du väl, kan jag tänka?"
"Nej, jag bedyrar, min faderlige vän!**
försäkrade Mannerstedt allvarsamt. "Kunde jag
vara så ovärdig er godhet? Och kunde jag
glömma edra förmaningar? Nej, visst icke!
Men sade ni icke sjelf: ’åtminstone ingen bin*
dande förklaring ?m
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
