Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett ord, mitt öde! Men du, Hilda,
kunde vara min goda genius. — Också kunde
allt blifva godt, ja, en sällhet, en himmel
kunde det bli; ty professorn är nu mild och
god, och han hade på sista tiden så vant sig
vid att ständigt se dig och Rosa omkring sig,
att det synes ganska tydligt, det han saknar
dig; och ofta säger han, då Rosa, i följd af
sina många göromål hemma, nödgas förkorta
sina besök, eller stundom fördröja dem, och
madam Brun ej mera kan laga theet till lags:
"Det var skada att jag miste Hilda! Hon var
en rask och snäll flicka, och fick alltid mitt
tbe’ så lagom! Nu är det antingen för svagt
eller för starkt. Ja, iden konsten
öfvertraf-fade hon till och med Rosa.” Hilda, när han
talar så, vet jag att det icke erfordras
mycket, att förmå honom till att befästa min
lycka, blott du icke vore så grym och
obeveklig. Sota, dyra, älskade Hilda! säg att
du vill förlåta mig, och jag flyger till detta
gamla, otäcka Lindfors, att bjuda er alla frid
ocb försoning, emedan jag känner med mig,
att jag då skulle ega kraft att utverka den.
Under den mest qvalfulla oro afbidar jag
ditt svar, ditt sista utslag i denna sak; ty
det svär jag, Hilda, heligt och dyrt, att jag
aldrig mera besvärar dig med mina böner,
om du äfven nu har hjerta att afslå dem! —
Men du är icke så hård! O, var god och
förlåtande, min Hilda; huld, vänlig och god,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
