Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
[- ”Jo,-]{+”Jo,+} men, milt barn, dét är nu så der!
Jag väntar blott på Mannerstedt/*
"Än jag då?” yttrade Rosa med en tan, som
bevittnade den högsta grad af otålighet. *’Jag
kan nästan dö af längtan. Timmarne vexa
till dagar och dagarne till evigheter/’
”Ja ja, kära du, det är så, när man är ung
och blodet sjuder friskt och hett; men gå
in, min flicka, i gula förmaket, ocb tag hit
boken, hvarur du plägar läsa högt för mig.
Vi böra bjuda till att öfva oss i tålamod/’
”Ja, det behÖfs nog,” menade Rosa och
Öppnade förmaksdörren. Men med ett nästan
våldsamt anskri af glädje föll hon i
Mannerstedts utsträckta armar, till hans häftigt
klappande hjerta. Derinne blef alldeles tyst, tyst
som i grafven.
*’Nå, hur blir det, barn?” frågade
professorn, och stödde sig lyssnande på ena
arin-boger». ”Kom hit, så får jag se er; kom hit,
säger jag!”
Rösten af deras jordiske skyddsengel
väckte de lyckliga till lif och verklighet.
"Min själs afgud, min älskade, min hulda
flicka!*’ sade Mannerstedt och betraktade med
outsäglig hänförelse det tacka, af tusen
purpurskyar öfverhöljda ansigtet; han blickade
in i det blå ögats rena, öppna himmel, och
kysste de glödröda läpparne ännu rödare.
Då skot Rosa honom sakta tillbaka, och
hviskade: "Professorn ropar; låt oss skynda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
