Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. En familjscen i vindskammaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nu till en del sönderfallen och nedrökt kakelugn, och det hela
bar stämpeln af verklig fattigdom. I en gammalmodig länstol,
hvars förgyllda löfverk och urblekta brokadsöfverdrag sällsamt
stucko af mot de få trästolarne och det omålade bordet,
hvil-ket jemte en högst tarflig säng utgjorde hela möbleringen, satt
rummets hyresgäst, f. d. postinspektoren Wilhelm von Spalden.
Såväl den gamla familj klenoden som dess egare syntes,
genom någon ogunstig nyck af ödet, hafva blifvit inskuffade i
detta eländiga kyffe.
På postinspektorens fårade panna läste man
nödvändighetens resignation, men det syntes likväl tydligt att hans tankar,
under det hans ögon oaflåtligt stirrade på de slocknande
kolen, icke lefde i det närvarande, utan dvaldes bland minnen
från fordna dagar; och allt eftersom dessa tysta
förespeglingar syntes vara ljusa eller mörka, upprätade sig eller återsjönk
hans gestalt i dess förra ställning.
Han var en lång mager man med skarpt tecknade,
nästan hårda drag. Hans mörka blick sköt stundom blixtar,
hvilka tycktes förbränna det föremål, de träffade; och hela
hans yttre bevisade att bekymmer mera än år böjt hans kropp
och tryckt en för tidig ålderdomsstämpel på det bleka
an-sigtet.
Vid kakelugnshörnet satt hans fru, ett medelålders
fruntimmer, på hvars blida, milda anlete tiden och sorgerna
skonande qvarlemnat omisskänliga spår af en fordom ovanlig skönhet.
Hon snurrade flitigt det af kölden tröga spinnrockshjulet och
vätte stundom tråden med en stilla tår vid tanken på de
dagar af smärta och försakelse, hvilka ännu kunde återstå att
utkämpa och hvaröfver ingen hoppets stjerna mera syntes vilja
uppgå.
Under den tystnad, som inträdt efter ett föregående
samtal, uppstod postinspektoren, knackade ur sin pipa emot
kakelugnen med sådant eftertryck, att ytterligare ett stycke af den
gamla rappningen lossnade, och sade med sträf ton’* ”Det blir
vid hvad jag sagt. Således icke ett ord mera om saken!”
”1 gud* namn då!” svarade frun med stilla
undergifven-het. ”Jag har gjort hvad jag kunnat för att öfvertala dig,
men jag förmår intet. Förskona mig dock från smärtan att
underrätta vår stackars Augusta om denna sista uppoffring!
Du vill ju göra detta sjelf, min gubbe? Jag vet huru inner-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
