Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Sokrates och Xantippa - 11. Bref och bryderi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landet blef allt värre och skarpare. ”Är Hektor rasande!”
mumlade han mellan tänderna. ”Jag tror att den besten fått
tusen tungor!” Betänksamt tog ban vaxstapeln i handen och
begaf sig ut i förstugan. Här dånade tre slag på den riglade
dörren, men kyrkoherden, som tänkte på möjligheten af
tjulvar och den olägenheten att drängstugan befann sig vid andra
ändan af gården, fann icke sfcäl att gena6t låsa upp, utan
ropade så högt han förmådde: ”Hvem är der?” Den utanför
be-fintlige gästens svar blef dock, i anseende till det grufliga
hundväsendet, en hemlighet för värden: blott förnyade och
häftigare slag läto höra sig. Och som Svallenius just nu
erinrade sig att det stormade och snöade förfärligt, böljade
han eftersinna om det icke möjligen kunde vara någon
stackars resande med egna hundar som sökte skydd emot
ovädret, helst det icke var vanligt att tjufvar på ett så
bullersamt sätt tillkännagåfvo sin ankomst. Så snart han gjort
denna slutsats, frånsköt han de tunga riglarne, och ett
mellanting af herre och dräng lät se sin långa i en blå
vadmalskappa insvepta figur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
