Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Ett uppträde ur äktenskapslifvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hufvud, men om du är ltog fåvisk utt inbilla dig det jag går
in på allt detta, så bedrager da dig, det säger jag rent ut.”
”Men, kära Stina/1 återtog kyrkoherden fogligt, ”bura kan
du hafva så orimliga yttranden? Det är ju icke jag som
skickat efter hvarken det ena eller det andra.”
”Lika godt : du har i alla fall tagit emot dem —
der-före t illat mig säga dig ån en gång, att du är och förblifver
i all evighet det komplettaste får som någonsin burit en
prestrock; men jag ekall visa dig, jag, att jag kan få packet
ur huset! Du har väl skickat junkern ned i
bandtverkskamma-ren, kan jag tänka?”
Och härmed begaf sig den uppretade prostinnan till
dörren, i det fromma beslut att visa de objudna gästerna
vintervägen. Men kyrkoherden, som var mån att rädda bÅde sin
egen och sin hustrus rykte inför den främmande betjenten,
tog henne i armen, och . . . och — här uppstår
verkligen en förlägenhet om ett på samma gång sant och passande
uttryck, ty ingen lärer draga i tvifvel att, såvida det var
Svallen ii mening att få sin hustru ifrån dörren, det ingalunda var
Öfveren88tämmande med hennes lynne att godvilligt gå derifrån,
när hon beslutat att komma igenom den. Hvad kunde då vår
hederlige kyrkoherde göra för att vinna sitt ändamål, sedan
han tagit sin hustru i armen ? Icke kunde han slänga, kasta,
draga eller släpa henne från dörren? Fy det passar icke! Jo,
han ... han — kort sagdt: ban hjelpte henne derifrån.
Genom taget i armen lagade han så att hennes person kom att
flyttas från dörren till midten af rummet. Det gick ju an:
det kunde ingen förtänka honom.
”0, du vanbördige man, skall du så godt som nypa din
egen qvinna, din laggifta hustru, för det hon vill försvara sina
rättigheter?” fräste fru Svallenius. ”Men det skall ingalunda
hjlejpa dig! Anna Stina Trasselin, som för sina synders akull
kommit att båra uampet Svallenius, är icke den, aom afstår från
sina rättigheter, äfven om do dristade nypa henne på allvar.
Jag går aldrig in på att taga dina förlupna skolpojkar och de^
ras hundar i mitt hus — det kan du rätta dig efter!”
”Hör, Stina, och var då förnuftig! Om jag råkade taga
dig något hårdt i armen, så var detta ditt eget fel, då du
gjorde motstånd, men pröfva icke mitt tålamod öfver mensk>
lig förmåga, utan tag en gång skäl!”
"Aldrig i evighet!” ropade Xantippä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
