Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Fullkomlig omskapning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
råkades? Jo, ifall icke mitt minne bedrager mig, om vintern
1829. Dn reste då från Stockholm och jag från Blekinge hit
till Wallaryd för att installeras. VI lågo tillsammans i W—
några dagar. Det ftr sju år sedan. Jag har förblifvit på
samma flåck alltsedan likt snäckan i sitt skal. Da deremot
har svärmat omkring både in- och utrikes. Ditt utseende har
ock blifvit mara fast, mera manligt, det har vunnit betydligt,
och med innerlig gl&dje ser jag dijg, hvilken jag alltid
älskade såsom ung, nu i blomman af dih mannaålder stå framför
mig med samma öppna fria blick, som redan tidigt var dig
så egen och åfven då troget återspeglade ditt inre/’
”Måtte denna blick, den ni igenkänner, min gamle vän t
åfven säga er att jag hemfört sämma hjerta, samma karakter,
som jag hade, då jag stod under er faderliga ledning!”
”Derom är jag fullkomligt öfvertygad.. . . Men det var
en ledsam händelse, hvarom du skref till mig från Stockholm
och hvilken så hastigt gjorde slut på den bana, du böijadé
med så mycket hopp om framgång, samt på visst sätt tvang
dig.. . Dock, jag ser att dessa erinringar plåga dig — låt
obs tala om dina senare händelser!”
"Med er, min redlige vän, kan jag visserligen tala om
hvarje tidpunkt af mitt lif, och om jag synes mörk vid
minnet af den, ni omnämde, är det ej derföre att jag behöfver
blygas för mitt handlingssätt vid detta tillfälle, ty så sant jag
llskar min ära och mitt samvete mer ån lifvet, så sant är det
Afven att jag hvarken i ett eller annat afseende gaf anledning
till den händelse, af hvilken mitt afskedstagande var en följd.
Min fordne väns ohyfsade uppförande hade jag gerna lemnat
åt glömskan, ty jag är ännu i deuna stund öfvertygad att
mina grundsatser och tänkesätt voro honom för väl bekanta
att han på allvar kunnat misstänka mig för den afsky värda
handling, hvilken han dock, i ett ögonblick af hetta och
öf-verilning, offentligen i ett sällskap lade mig till last. Hans
utmaning kunde jag icke antaga — ni känner mina
grundsatser rörande dueller: aldrig skall jag hylla de falska (åsigter,
hvilka anse för en ära att såsom mandotnsprof utmärka
missaktning och kränkning af samfiindslagärne. . . Blotta
vidrörandet af denna händelse verkar emeltertid alttid obehagligt på
mitt sinne. Dim erinrar mig om det sköna och olyckliga unga
fruntimret, som var en oskyldig orsak till mitt afsked. Hon
har, såsom jag hört, längesedan lidit ut: denna fina blomma,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
